Livet och Jag en söndag

Vaknar mellan trasiga lakan. Klockan är åtta och jag bannar drömmen jag just haft. Över mig seglar små tankar och i luften hänger rödblå ballonger fyllda med helium, tysthet och förbrukade idéer.

Noterna skapar toner, eller är det kanske toner som skapar noter? Jag tar fram min gitarr mest för att inse att strängarna är av sedan flera dagar, månader...år(?).

Så dagen då som trevar sig fram; vacker, solig, varm och full av alldeles ny höstluft. Jag slår mig fri från oron och tar en lång promenad alldeles för varmt påklädd. Tiden skrämmer mig idag och jag funderar över livet som flyter under himlen. Som vitgrå moln i egna små öar, ljudlöst, planlöst. Tröstlöst? (nejnej)

Livet är bra men idag är det söndag och jag har öppnat en dörr till alla de där frågorna som ibland studsar i min hjärna. Livsfrågorna, meningsfrågorna, tankekornen och de små drömmarna som väntar på förverkligande.

Och imorgon är det måndag, molnen svävar vidare och jag följer dem i längtan.

Livet är nu

Jag är på Böda, Öland. Läser böcker, tänker, vilar, njuter och badar, badar, badar. Idag regnar det och himlen blixtrar, världen mullrar. Mäktigt. Vackert.

Igårkväll gick jag en lång promenad vid havet. Sanden kvällsvarm och havet alldeles ljummet.

Nu sitter jag med ett vitt glas vin, en tänd lykta och en alldeles ny insikt i min tanke (jag är ju insiktssamlare). Kanske berättar jag om den en annan gång.

Regn, åska och varma vindar.

Livet är bra.

Livet är nu.

Ser längst som flyger högst

Kvällen är just så ljum den förväntas vara efter en dag med 30 grader i skuggan. Jag har tagit ett kvällsdopp och nu dricker jag ett halvt glas vitt med frysta jordgubbar, hallon och ananas.

Livet är vackert, fint och lite vemodigt (ibland) och jag försöker se över horisontens kant. Kanske får vi veta något vi inte vet om vi bara sträcker på oss lite? Eller kanske vi kan se mer om vi bara lyfter oss lite över marken?

Så jag övar mig på att flyga. Ständigt. Högre, högre, högre.

"Den mås ser längst som flyger högst"
Richard Bash

Hemligheten (attraktionslagen)

Vad tänker du om dagarna? Vad pratar du om?

Lagen om attraktion; det jag tänker och känner attraherar jag. Det är mitt sinne som skapar den yttre verkligheten. Och det är hur jag tar emot det som sker, som skapar min verklighet.

Skillnaden mellan våra drömmar och den fysiska verkligheten är just det fysiska; ramarna, väggarna - materian. Det vi upplever i vårt vakna tillstånd är egentligen samma som vi upplever i våra drömmar då vi sover och inom oss då vi dagdrömmer. Men med skillnad att vi många gånger tillåter det fysiska bli till ramar och kanske även hinder.

Om vi väljer de tankar som gagnar oss och om tror på våra önskedrömmar och att vi kan förverkliga dem, så blir vi vår egen skapande regissör i den tillvaro vi vill ha runt oss.

Är vi oroliga för vår ekonomi och om tankarna kretsar runt skulder och obetalda räkningar så är det detta vi upplever. Vi ser räkningarna och vi ser plånboken då den är tom. Om vi däremot fokuserar på de pengar vi har så upplever vi naturligtvis att de faktiskt finns.

Tror vi på att någon älskar oss så känner vi oss älskade. Då är vi älskade.

Vi attraherar det vi tänker och känner.

Hokuspokus? Nej, det tror jag inte alls!

Det vi fokuserar på växer och blir större för oss, där inne i vårt sinne. Och det är ju där inne i våra huvuden som vi upplever världen.

Följ dessa tre steg:
1. Be om det du vill ha
2. Tro på att din dröm redan är verklighet, här och nu
3. Ta emot gåvan från universum, känn att du redan har den.
4. Var glad och tacksam.

Kika gärna på de 20 första minuterna av "the Secret". Tyvärr utan svensk text men klart sevärd! Låt dig inspireras! :)

Vilsna små själar

Promenad i 1,5 timme med hunden i ett fantastiskt juniväder! Sommaren är grön, grön, grön och jag försöker krypa in i träden, marken, havet och den stora, oändliga himlen.

Grön är också den lilla, lilla fjärilslarv (?) som kryper runt på min överarm. Kan små gröna larver tänka? Jag funderar över det under tiden som jag går ut genom altandörren och försiktigt släpper ner den lilla larven i gräset. Det ser liksom ut som om larven vänder sitt gröna lilla ansikte mot mig innan hon kravlar ner för mitt finger till grässtrået.

Det får mig att minnas ett möte jag en gång gjorde på en tunnelbana i Stockholm för några år sedan. Jag satt på tunnelbanan mellan Farsta Strand och Stockholm Central då jag plötsligt upptäckte ett litet, litet ansikte vänt mot mig från golvet. Där, rakt framför mig, stod en liten nyckelpiga på sina små svarta fötter och såg (ja verkligen såg!) mig rakt i ögonen.

Jag böjde mig ner och lät den lilla nyckelpigan klättra upp på min hand. Sedan satt jag resten av färden mot centralen och höll pigan i mina kupade händer. Någonstans ovanför plattan hittade jag ett grönt träd där jag kunde lämna av den lilla vilsna pigan. Kanske inte en exemplarisk plats för en nyckelpiga - men bättre en en mörk tunnelbanevagn.

Livet är ett äventyr! :)

Hon finns

Hon blundar och vänder ansiktet mot himlen. Det är kallt inatt men hon ler och går runt äppelträden utan jacka och utan skor.

Hennes fötter flyttar sig sakta i gräset, trevar sig fram. Himlen är blåsvart. Horisonten rör sig i takt med hennes andetag. Hon dansar och skrattar. Hon förbannar och undrar.

I huvudet sjunger Pink Floyd:

There is no pain, you are receding.
A distant ships smoke on the horizon.
You are only coming through in waves.
Your lips move but I cant hear what youre sayin.

Hon lyssnar och hon tänker. Hon ställer tankarna mot varandra, och hon känner. Alla dessa val, det är de som skapar hennes liv. Valen, tankarna och det hon känner långt där inne. Livet är det hon gör det till.

Hon har fått en gåva. Hon har sparkat upp dörrar, hittat nyckar, funnit skatter. Hon har lärt sig känna närvaron av livet.

Hon vet; hon finns.

Stenmur

Som en stenmur. Så är livet. Som byggklossar som läggs över varandra. Nya erfarenheter. Gamla tankar som byggs på med nya. Mossan som växer ibland och alla olika färger; grått, rött, turkos, vitt, svart. Skuggor mellan klossorna och solljus som reflekterar vackra skrovliga ytor.

Som livet självt. En stenmur av livshändelser. Över varandra. År som byggs på med år.

Vissa stenmurar är försiktigt byggda med raka, kantiga stenar. Andra stenmurar är runda, mjuka. Vissa partier är röriga och andra är välordnade. Ogräs blandas med vide, sippor och liljekonvalj alldeles intill stenarna. Vackra fåglar bygger bo mellan stenarna och ibland ligger en orm och lurar mellan sol och skugga.

Jag vill bygga en lång spännande stenmur med olika form på stenarna. Sedan ska jag gå balansgång på min stenmur och lära mig flyga från den högsta stenen rakt upp mot himlen.

Åtta år och kärlek

Det hände den där dagen då himlen hade lossnat från sina fästen och då marken stod och gungade med havet. Den dagen då månen rullade balansgång på horisonten och stjärnorna regnade ner över åkrarna bakom boden.

Ja, det var samma dag som traktorn tappade motorn vid gurkåkern och morfar fick gå ända hem i motvind.

Den dagen hände allt det jag nu ska berätta. Och även om det verkar osannolikt så är det kanske så att sanningar bara blir osanna då vi tvivlar? Så tvivla inte, kära läsare. Allt det jag nu ska berätta är sant. Åtminstone i mitt minne.

Jag var åtta år och hade just lärt mig att gå på styltor. Han var lika gammal, eller nej, egentligen var han ett år äldre men hade fått gå om en klass eftersom han var fosterpojke och hade fått ägna hela sitt liv åt att byta mammor.

En liten pojke ska inte behöva ha nio mammor i tät följd. Men det var just vad han hade. Kanske var det därför han var så speciell? Jag undrade ibland vem av alla mammor han hade älskat mest.

Han var den vackraste pojken på skolan och jag var ful som kråkorna på potatisåkern. Med stripigt hår, urblekta jeans och bruna sjuttiotalsglasögon. Hes var jag också, eftersom jag skrek så högt då jag lekte.
”Akta dig Lena så att vi inte får operera bort knutorna på dina stämband” sa han ibland, doktorn, då vi träffades och jag var livrädd för att det skulle bli verklighet. För mamma hade sagt att min röst då skulle bli skön som Snövits sammetsröst och det var det sista jag ville. En Lena ska låta som cowboys på TV. Inte som prinsessorna i sagorna.

Fast jag anade ju att pojken med de många mammorna aldrig skulle kunna älska en hes cowboyflicka med hål på knäna.


Men där hade jag fel.

För den här dagen hände just det som jag hade drömt om mest i hela mitt oändliga liv.

Ari älskade mig.

Han kom på sin gula cykel med det höga styret och växelspaken på stången, tvärstannade framför mig och sa:

”Lena, där är du ju! Kom jag ska visa dig en koja”

Sedan lämnade han sin cykel och ledde mig långt bort till världens slut, eller nåja, till skogsdungen på gatan, och drog in mig i en mörk koja spikad med grannens halvruttna brädor.

Vi stod där länge och jag tänkte att världen klär i gungande mark och fallna himlar.

Det var då han kysste mig; han tog ett långt kliv framåt, sträckte sig upp och kysste min axel. Sedan min arm och därefter min handled. Jag minns att min hjärna snurrade runt femton varv bakom pannan innan den lade sig till rätta igen, upp och ned.

”Bäst vi går”, sa jag då, ”så att ingen ser oss.”

Så vi gick hela vägen till tjurskogen och där visade han mig en koja till som han byggt av gråbo och timotej. Stor som ett slott var den och vi kröp in och fick ligga tätt, tätt för att få plats.

Han älskade mig mest i hela världen och han pussade mina armar igen.

Det var den dagen och jag glömmer den aldrig.

Dagen efter kysste han min syssling Mari på halsen och sa att han aldrig älskat någon annan som han älskade henne.

Och jag unnade henne det. För min lycka var så stor att den var delbar.

Vid regnbågens fot

Vid regnbågens slut finns en skatt
Guldpengar, ädelstenar
löften och drömmar

och ordens magi
penslarna, kolteckningarna

musiken jag skapat

jag söker och rusar
i solsken och regn
kompass och karta

och tiden som går

runt,
runt i cirklar
förstår inte vägen

förstår inte vägen

regnbågens fot
flyttas fram

.

Grönt:

• Fredagskväll med sömnig vila på soffan.
• Telefonsamtal med goda vänner fredag och lördag.
• Lördagsfika på stan med sönerna!
• Kommer hem och maken har oljat altanen på framsidan och soldäck på baksidan.
• Cykeltur, Newcastle och Heineken på Söderportscafeet lördag kväll.
• Båttur, lunch i båten och dopp i havet söndag mittpådagen.
• Nya utemöbler och korvgrillning på altanen; söndagskväll.
• Hundra myggor men noll myggbett!
• Solfrossa och varma kinder.

“Keep your face to the sunshine and you will never see the shadow.”
(- Helen Keller)

Grönt, gult och rött

Jag läser själaväkterna av Ma Oftedal och wow - vilken genialisk idé! Ma Oftedal menar att på samma vis som man använder viktväktarna för att hitta sin trivselvikt så bör man använda sig av ett system som "själaväktarna" för att hitta sin, som jag tolkar det, själatrivsel.

Själaväktarna bygger på liknande princip som Viktväktarna;
Gröna "pluttar" står för glädje och härliga sysslor. Gula "pluttar" står för "måsten" som behöver genomföras i vardagen och i livet. Röda "pluttar" står för tråkigheter, sorg och obehagligheter.

Sedan gäller det att se till att livet balanseras med lagom många pluttar av varje färg. Många röda behöver balanseras upp med ett antal gröna!

Gula "pluttar" som inte genomförs blir ju så småningom röda. Betalar vi inte räkningarna (som är gula) så blir de snart röda inkassoräkningar eller illröda betalningsanmärkningar.

Så åh, självklart ska vi - för vår balans skull - fylla livet med grönt så att vi väger upp de röda som faktiskt pluppar upp då och då. Och visst måste vi ha gula pluttar i våra liv men vi ska se till att inte bara fylla hela vår tillvaro med gult.

Livet är spännande och det är vi själva som väljer vad vi vill fylla det med.

Eller som min pappa brukar säga:

"Livet är som en påse, tomt och innehållslöst tills dess att vi fyller det med något".

Så jag tänder ett ljus för mig själv och sätter mig ner för att fundera ut vad i mitt liv som ger gröna "pluttar".

Vad är grönt för dig?

Djävulen bodde i klockan!

Inatt hade jag en märklig dröm! Jag drömde att jag hade en grön väckarklocka i köket (nej, i verkligheten har jag ingen grön väckarklocka i köket). Väckarklockan började tala med konstigt språk och underliga ord. Jag drog ut sladdar och slet ut batterier men klockan fortsatte tala.

Det var då jag upptäckte vad felet var; djävulen bodde i klockan! Whoaah!

Jag blev alldeles förskräckt och undrade hur i tusan jag skulle bli av med djävulen ur min klocka, ur mitt kök, ur mitt liv.

Lösningen var en stor hammare. Jag slet ner djävulsklockan från hyllan och lade den på golvet. Därefter slog jag hammaren hårt i klockan om och om igen. Klockan gick i hundratusen plastiga bitar och djävulen for sin väg.

Mina drömanalyser lutar mot min upplevelse och syn på tiden. Jag uppskattar tid, längtar efter tid och önskar att livet bestod av mer tid. Med detta tycker jag säkert att tiden rusar. Klockan tickar! Går och springer och kutar förbi mig! Tiden flåsar mig i nacken och någonstans tycker jag nog att djävulen bor i klockan.

Bra att jag hittade en lösning på problemet i drömmen. Hammare och ett jä-ar anamma. Trotsa rädslan! Slit ner demonerna! Bort med djävulen och spräng klockan i bitar.

Och njut, njut, njut av livet.


---

Bara så

Det fanns ingen färg och väntan låg i hinkar längs grålånga korridorer. Sanningarna trevade sig fram, genomskinligt sköra som handblåst glas.

Vi fångade bokstäver med våra tungor, ljumma sommardroppar; vokaler, konsonanter.

Tonerna föll från väggarna, lade sig framför dina fötter och fick dig dansa. Jag följde dina steg mot grön nödutgång. Tog hissen till bottenplan och någonstans där fanns nyckeln till våra drömmar. Vi plockade dem i en korg.

Sedan tog jag tåget till verkligheten.

Det blåser ord...

...innanför min panna, mjuka och intressanta ord, där jag ligger med en stor hög nyinköpta böcker framför mig. Ute blåser regn denna sista majdag. Det gör inget alls. För jag ska njuta av kvällen bland tankar och ord. Ska bläddra bland bokbladen, vända sida, fundera på formuleringar och på hur författarna kan ha tänkt. För att sedan tänka vidare och fundera, analysera och förundras. Hur tänker jag och hur kan jag använda det nya jag tar in?

För är det inte just därför som vi människor använder orden; skriver dem, uttalar och sjunger dem. För att de ger liv. Skapar relationer och broar. För att det finns en mottagare som tar emot och själv skapar sig en bild av någonting. Från en hjärna till en annan. Vi kommunicerar med varandra i alla sammanhang. Vi kan inte inte kommunicera.

Så ikväll ska jag kommunicera i tystnad med en bunt böcker och låta dem nå mina tankar för att kanske bli nya tankar som jag sedan kan kommunicera vidare. Eller så.

"I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret , och mörkret har inte övervunnit det."
Johannes 1:1-5

Andlig kullerbytta?

Jag vill skapa en andlig trädgård. Ett rum för själen.

I ärlighetens namn har jag misskött min trädgård ett antal år. Maskrosorna härjar fritt. Fruktträden liknar spretiga garnnystan. Syrénen sträcker sig högt men glesnar nertill. Thujahäcken blir till höga, spinkiga stolpar. Mossan äter gräs och ogräset har flyttat in och gjort sig hemmastadd bredvid rosor och rhododendon.


Ett land har jag nu rensat, friskat upp och inrett. Flera gånger per kväll går jag ut för att bara titta på det lilla landet som ligger till höger om min yttertrappa.

Samtidigt slår jag på nätet och i böcker om trädgårdsrum för själen. Jag läser om den kinesiska läran Feng Shui och jag bläddrar i tidningar om japanska trädgårdsrum. Jag läser om den bibliska trädgården och paradiset. Och jag söker över trädgårdsrum i andan av meditation och Yoga.

Men vad betyder egentligen andlighet? Vad innebär det att vara andlig? Vad menar jag med en "andlig trädgård"?

Jag googlade på frågan "vad är andlighet" och insåg att det inte finns något enhetligt svar där ute.

Så vad är då andlighet för mig?

Är det friheten att vara oss själva kanske? Att ha rätt att uttrycka oss själva, att använda vårt sinne och vår kropp för att leva i harmoni. Att tänka gott och utföra goda handlingar (vad är då goda tankar och handlingar)?

Att leva i balans i det inre och i det yttre? Låta andra människor ta plats, lyssna och ta in. Förstå. Och låta sig själv ta plats i sammanhang då det känns viktigt.

Hur ska min andliga trädgård då utformas? Frihet blandat med inspirerande rum kanske? Vackra miljöer som ger själen ro? Änglar i träden och Buddha i landet? Olika element som väger upp varandra; vatten, jord, trä, sten? Eller "bara" en egen oas att använda till meditation, vila och kullerbyttor?

I min barndom sa min bästa vän så här:

"Jag önskar mig en egen trädgård att slå kullerbytta i"

Kanske är det så enkelt?

Tidigt sjuttiotal

..

Mormor gav oss en krona och skickade iväg oss över gatan. Hundra mil (meter). Tillsammans. Ut i världen. Jag och storebror.

Till Brömsebro godisautomat. Den älskade automaten; med små glasfack, svarta spakar och miljoner små myntinkast.

"Nej, Lilla Sku, trettio stycken myntinkast."

Storebror valde omsorgsfullt. Det blev Japp varje gång.

"Lilla Sku, bestäm dig nu!"

(Ole dole doff....)

Sedan satt vi under jättekastanjerna och mumsade. Jag åt Salta Katten, knäckte kastanjer på gatan och plockade ut små vitbrunfläckiga kärnor. Storebror åt Japp, kisade mot himlen och planerade legostaden som väntade inne i huset. Vi gick balansgång på uppfartens cementkant, trettio meter (centimeter) hög. Nässlade oss på nässlorna; nässledjungeln i diket.

Fantiserade om mormors vind där elefanten bodde. Precis över vindsluckan som fanns i garderoben. Elefanten som storebror hittat på och som jag visste fanns. Trots mormors försäkran om kvällarna:

"Det får inte plats elefanter på vinden, Lilla Lena Hjärtegull."

Kvällen var full av elefanträdsla men det var tryggt då mormor knäppte sina händer över våra små barnhänder och läste "Gud som haver barnen kär..se till mig som liten är ...vart jag mig i världen vänder..står min lucka i guds händer.... luckan kommer luckan går....den gud älskar luckan får".

Men vem vill ha en lucka? Jag frågade mormor men hon hade inget svar mer än att alla människor vill leva i lucka. Mormor pratar blekingska.

Och i taket fluger flugan.

Ja, jag ville då inte ha någon lucka och inte leva i luckorna. Det räckte med luckan till vinden där elefanten bodde.

Så när storebror somnat och mormor hade smugit ut så kröp jag under täcket och lovade guden att jag skulle älska honom, bara han lät mig slippa den där luckan.

Och på morgonen väntade nya äventur med balansgång, kastanjer, godisautomat och legostäder i en evighetslång vecka sommaren sjuttiotvå.

...

Tiden

Tid är ett fundamentalt begrepp i vår tillvaro som är svårt att definiera, kan jag läsa på wikipedia.

Tid är det enda vi har. Brukar jag tänka.

Och ändå - vad är tid? Varför fattas den mig ständigt? Inbillar jag mig. För nog måste det vara inbillning att tiden försvinner. För; kan något så abstrakt som tid egentligen försvinna. Kan något vi inte kan se, känna eller höra ens finnas?

Enligt relativitetsteorin står tiden stilla då vi rör oss i ljusets hastighet. Någon som vet hur jag kommer upp i den hastigheten?

För att överhuvudtaget kunna uppleva tid måste det finnas något att relatera till. Antar jag. Solen som går ner och upp. Molnen som rör sig på himlen. Klockan som tickar. TV:n som byter program från Anna Anka söker assistent (nej, jag har faktiskt inte sett något avsnitt) till Sportnytt. Cykelfärden från jobbet och hem. Bokens första blad till det sista. Tid är rörelse. Innebär det att om jag bara sitter riktigt, riktigt stilla så stannar tiden?

Det spekuleras i om vi kan resa bakåt i tiden. Är då tiden en del i ett sammanhang? Eller ett måttband i historien?

Kanske är det så att tiden är det som hindrar allting från att inträffa under samma ögonblick, tänker jag. Fast det där blir också konstigt, för många påstår att allt faktiskt händer precis samtidigt. Tiden är som en fotbollsplan, vi springer runt och olika håll och anser att tiden mäter just det håller jag springer - men egentligen händer allt samtidigt.

Bla bla bla.

Det jag vill ha sagt med detta är att jag önskar mig mer tid.

Vår och glädjeskutt

Skogen står alldeles grön och jag får små hemliga tårar i ögonen. Tårar för att det är så vackert. Hemliga för att det verkar galet att gå runt och gråta i skogen. Bara för att det är så vackert.

Fåglarna! Har du hört dem där ute? Det är just den där sången som jag drömde om i vintras. Jag går med ansiktet mot trädtopparna och bara ler.

Och löven! Små barnlöv som är alldeles mjuka och nya. Spröda. Och faktiskt redan halvstora tonårslöv. Som kaxigt dansar i vinden.

Jag drar handen mot trädstammarna, ja jag klappar dem i smyg. Stryker med fingrarna mot bladen och gräset och tar små konstiga skutt på stigen.

Hunden hoppar i takt och öronen fladdrar. Hundöronen då.

Världen slår ut och yes! Jag skrattar högt mot himlen!

Bara hunden hör mig. Bara hunden ser.

Det är vad jag tror i alla fall.

Morgonpromenad (med hunden)

Morgon genom stan

Imorse då jag gick förbi vattnet
över broarna i stan
med jackan tät runt kroppen

det blåste kyla mot mina axlar
och änderna putsade fjädrar
i morgondiset

staden var nyss vaknad
trevande under grå himmel
kanske smeksamt, nästan ont

jag sträckte mig upp då
fångade ögonblicken
och släppte oron med vinden

och förundrat kände jag
att för en liten stund
var det bara jag och livet

- Lena Sjögren

Magi och böcker

För ett antal år sedan gick jag runt i Göteborg en eftermiddag för mig själv och hade fått en författare "i huvudet". Jag hade läst Lennart Lidfors "Gåvan från stjärnorna" flera år tidigare och nu funderade jag över om han möjligtvis hade skrivit någon mer bok. Mig veterligen hade jag inte sett någon.

Jag fick hans namn i huvudet om och om igen. Så tillsist bestämde jag mig för att söka upp en bokhandel för att undersöka om det fanns någon mer utgiven bok av Lennart Lidfors.

Jag hamnade på Åhlens bokavdelning och började leta bland hyllorna. Men nej, det fanns ingen bok av Lidfors, så jag bestämde mig för att gå därifrån. På vägen ut fick jag syn på en hel hög av pocketböcker som låg i en enda röra. "20 kr styck" stod det på en skylt.

Jag älskar böcker och tänkte att jag kanske hittar en bok till min kväll i mitt tomma hotellrum. Så jag satte mig ner på huk och rörde lite i bokhögen.

DUNS - en bok föll ner från högen och hamnade med en förväntansfylld tyngd i mitt knä. Den hamnade rättvänd och jag kunde genast läsa på framsidan:
"Den flytande elden - av Lennart Lidfors".

Magiskt.

Häromveckan hände något liknande. Jag gick ensam på Götgatan i Stockholm och styrde in i second hand butiken "Emmaus" för att undersöka bokavdelningen längst in i källaren. På vägen ner för trappan fick jag "Agneta Uppman" i huvudet. Jag har läst hennes bok "Ut ur kroppen - mina upplevelser i en annan dimension" ett antal gånger genom åren. Nu undrade jag plötsligt om möjligtvis Agneta Uppman hade skrivit någon mer bok. Precis som i fallet ovan så hade jag ingen aning om det fanns någon mer bok.

Jag började granska böckerna på hyllorna, dels med mål att överhuvudtaget hitta en bra bok (till mitt tomma hotellrum), dels för att se om jag kunde hitta Agneta Uppmans namn någonstans. Jag förstod inte själv varför hennes namn hela tiden snurrade i min hjärna.

Efter en lång stund bland bokhyllorna bestämde jag mig för att gå därifrån. På vägen ut fick jag syn på en hylla jag inte hade undersökt. Så jag gick fram till hyllan och sträckte fram handen för att ta ut en bok på "måfå".

Och wow! Boken jag höll i var "Tala enkelt om sorgen" av Agneta Uppman.

Magiskt.

Varför händer sådant här? Finns det energier som sammanfaller? Varför är det överhuvudtaget möjligt? Det är så osannolikt att det inte borde kunna hända. Väl?

Jag kan tillägga att både Lidfors och Uppman "endast" har skrivit två böcker var, så det fanns inte någon stor källa att "ramla över".

Och böckerna ja, jo - båda böckerna har gett mig något. De berörde mig starkt och gav mig tankar som jag just då sökte.

Livets mystik är livet självt.

Irriterad hjärna

Igår på hemväg från Stockholmskontoret; jag är ond.

Tittar med onda ögat på alla som står i vägen i pendelkön, svär i huvudet på folk som springer ivägen, irriterar mig på Arlanda express ständiga "välkomstband" som snurrar i högtalarna, muttrar i säkerhetskontrollen när vakten känner över hela min kropp eftersom metalldetektorn piiiper.

Och ja förresten, denna eviga säkerhet. Datorn ska visas upp, jackan av, kavajen av, skärpet av, hårklämman av, skorna av, mobil, nycklar, fickorna, allt ska av. Integriteten ska av.

Det finns ingen metall på mig men jag piper i metalldetektorn. Ibland inbillar jag mig att den där detektorn är inställd på var femte person eller nåt. Den kanske inte alls känner av metall - den kanske bara luras lite.

Hon petar med fingrarna innanför mina strumpor och hon känner över min stjärt. Hon tittar under byxorna och hon lägger båda sina händer på min mage och klämmer.

- Jag kanske har en pistol i trosorna, säger jag inte.

Tillsist ber hon mig att visa vad det är för någon liten märklig ting jag har i min högra jeansficka. Nja, det där är inget alls...
Jag fiskar upp en tunnelbanaremsa. Men hon skakar på huvudet, det är något mer där i fickan.

Låt oss se. Mohaahaaa låt oss se!

Men se, en rosa liten mellantandborste. Begagnad.

Vill du ha den, säger jag inte. Men tänker med onda hjärnan. Herregud, vad händer med mina tankar?!

Och jag vet, hon gör sitt jobb och jag är glad att jag ler, för trots onda hjärnan så vet jag ju att det är inom mig irritationen ligger och jag ser till att dölja den, så jag ger henne ett tack för god massage och så klär jag på mig kavaj, jacka, skärp, hårklämma, skor och bla bla. Och jag vet att säkerheten är till för mig och alla oss andra resenärer. Bra!

I flyget sover jag hela vägen 0ch när jag kommer hem sitter jag och tittar in i väggen. Länge.

Livet är fyllt av känslor och det jag väljer att uppleva blir min sanning. Därför fick jag en irriterad hemresa en vanlig måndag. Ha! Skyll mig själv!!

Nunnedalen

Trots småregn, ruggig himmel och kylig luft begav sig jag och min goda vän Nele till Nunnedalen på Öland för att beskåda vit- blå -och gulsippor. I halvlerig nerförbacke gled vi ner på blankslitna skosulor (ja, dags att köpa nya skor, insåg vi båda två). Om du har besökt Nunnedalen på Öland någon gång så vet du vad jag menar med att glida ner. För stigen ner till dalen är verkligen brant. Tack och lov finns det rep att hålla sig i under glidturen.

Nere på stigen mötte vi en glad tax som hoppade, dansade och skuttade runt i glädjeyra över oss främlingar. Tänk om vi människor skulle fungera på samma sätt som små vilda taxar? Då hade vi haft full sjå med att dansa runt så snart vi såg någon komma gående i närheten.

Ja, nu har jag förstått att jag alltid har hört fel då det gäller uttrycket "en glad lax". Det är ju naturligtvis "en glad tax" som är det rätta.

Men, nja, jag är glad att jag inte är en tax. Så besvärligt att vilja slicka alla jag möter i ansiktet!

Nåväl, det var vackert i dalen och vi njöt av fågelkvitter, blommor och murgrön trollskog.

Gulsippor

Nunneört

Läs om Nunnedalen: http://www.olanningen.com/oland/nunnedalen.htm

Lycka

Tänk vad det är sant det där man brukar säga; att det är de små tingen som gör tillvaron lycklig. Det är de små ögonblicken av glädje som ger upplevelsen av ett lyckligt liv.

• Som att äta frukost i mossan en solig söndagsmorgon.
• Eller att få hjälp av någon då bilen fått motorstopp mitt på vägen.
• Att hitta gitarr-sladden som varit borta i flera dagar.
• Mötas av ett oväntat leende från en främling.
• Att få liv i vita fingertoppar efter en ruggig promenad.
• Få en kram av någon som betyder något.
• Ligga på stranden en lördag i juli...
  ...eller känna havsvindar mot ansiktet en grå januarisöndag.

"- När du vaknar på morgonen, Puh, sa Nasse, vad är det första du säger till dig själv?
- Undrar vad vi får till frukost, sa Puh, vad säger du, Nasse?
- Jag säger; jag undrar vad det ska hända för spännande idag? sa Nasse.
Puh nickade tankfullt.
- Det är samma sak, sa han."

Vår(a) tankar

Jag fångar tankar i en håv. Samlar insikter i små glasburkar med hål (så att de ska fortsätta att leva, andas, utvecklas). Jag lyssnar på Everybody hurts med REM och försöker sortera orden i små, små sammanhang.


Vi öppnar fönster och vädrar lakan. Skriver röda tankar på insidan av ögonlocken. Vi söker meningar i vårkylan. Skrapar frost på rutan och undrar när värmen ska komma.


Tiden förändrar och i skogen växer vita små sippor som stänger sina ansikten på kvällen.

"So hold on, hold on, hold on"

Livet är vackert i det lilla.

Är vi bara marionetter?

Det sitter en herre i himlens sal,

och till hans åldiga händer

gå knippen av trådar i tusental

från vart människoliv han tänder.

Han samlar dem alla, och rycker han till,

så niga och bocka vi som han vill

och göra så lustiga piruetter,

vi stackars marionetter.

Vi äta och dricka och älska och slåss

och dö och stoppas i jorden.

Vi bära den lysande tankens bloss,

vi äro så stora i orden.

I härlighet leva vi och i skam,

men allt som går under och allt som går fram

och allt som vår lycka och ofärd bådar

är bara ryck i trådar.

Du åldrige herre i himlens sal,

när ska du tröttna omsider?

Se dansen på dockornas karneval

är sig lik i alla tider.

Ett ryck på tråden - och allting tar slut

och människorsläktet får sova ut,

och sorgen och ondskan vila sig båda

i din stora leksakslåda.

ur Bo Bergmans (1869-1967)
dikt "Marionetter"

70-talspool

Det är lite spännande, detta med alla saker och prylar vi samlar på oss. Vi handlar nya gardiner, soffor och strumpor. Inte så mycket för att vi måste, utan kanske mer så att vi försöker köpa oss mental lycka? Eller vad är det vi håller på med? Nya lampor, vaser och mattor. Skor och krukor.

Sedan har vi full sjå att städa och slänga och rensa i röran med feng shui.

Jag gick på IKEA idag för att köpa dricksglas. Det gick bra, jag kom hem med dricksglas utan att denna gång falla för frestelen att köpa värmeljus, kuddar, handdukar och speglar. Eller nåt.

Ibland drömmer jag dock om en stor pool i trädgården. På tal om materiell längtan alltså. Då ska jag sitta vid kanten, dingla med benen i vattnet och hålla en sommardrink i handen.

På sjuttiotalet hade jag pool i trädgården! Då simmade (läs plaskade) jag i min röda pool med gott sällskap av andra badsugna ungar. Finns det hjärterum så finns det... '

Det var tider det ;)

Jag, två år, sitter längst fram till höger.

Meningarna

Jag går runt, runt. Gör åttor i mattan. Som Joakim Von Anka.

Har fyllt i ansökan för ROT-avdrag. Deklarerat. Sorterat papper. Och gått runt.

Egentligen vill jag skriva men orden ramlar runt i huvudet, krockar i hjärnan och fastnar bakom pannan. Orden åker ner i magsäcken - kluckar då jag skrattar. Fastnar i mellangärdet och i strupen. Jag hostar ord som vägrar komma ut.

Orden! De svävar upp i himlen också. Eller kanske mer flaxar! Försvinner som skator då korvbröden tar slut utanför gatuköket.

Och när orden alltså inte finns...eftersom de bara försvinner...så nöjer jag mig med att skriva lite bokstäver.

S å h ä r u n g e f ä r k a n s k e

Så fånigt. Vem har lust att läsa bokstäver utan meningar. Eller meningar utan bokstäver; " "

Jag återgår istället till räkningar, internetbanken och åttorna i mattan.


Meningarna (med livet?) får vänta.


--

När...

....jag var nio år fick jag en dagbok med ett rött litet hänglås. Nyckeln var alldeles platt och så liten att jag kunde peta tänderna med den. Pärmarna var en aning vadderade och gjorda av plast. Framsidan hade en bild med två vita små kattungar.

På kvällen satt jag med dagboken i knäet och funderade över vad en dagbok borde innehålla. Att skriva upp namnen på kärlekarna var inte ens att fundera på för TÄNK om storebror skulle se.

Då kanske han skulle peka och le lite storebrorsaktigt. "Är du kär i Ari?" skulle han säga då och jag skulle ju ha varit tvungen att skaka på huvudet och ljuga och säga "neeeeej, klart jag inte är" fastän att Aris namn hade stått svart på vitt i dagboken.

Istället skrev jag en lista på vad jag hade fått i födelsedagspresent.

- En tia av Magnus
- En trädocka med pennor i av Maria
- Målarpennor av Ulrika

Sedan låste jag det lilla låset som var lika platt som själva nyckeln och så gömde jag nyckeln bland mjölktänderna i den lilla pappasken i prylhyllan till vänster om fönstret.

Och jag kände mig faktiskt ganska vuxen då. Nästan som en tonåring.

Typ.;-)

Go´natt!

Jag måste!

Idag är en sådan där dag då jag vet att det finns massor med saker jag måste göra. Allt möjligt. Det är en sådan där dag som jag hela tiden har tänkt använda till alla nyttosaker. Eller egentligen "måste-saker". Jag har sparat alla måsten till idag och bestämt att allt det där somärsåhimlatråkigt, ja det ska jag göra på söndag. Denna söndag är alltså en måsten-dag.

Så nu går jag runt här och skjuter upp.

Och skjuter upp.

Och skjuter upp.

Klockan är snart halv ett och jag är glad att jag har duschat och klätt på mig. För i övrigt har jag legat i soffan och tänkt på allt jag måste göra.

Inspirerande! Inte sant?! ;-)

Världen skapas i din hjärna

Tänk dig en tillvaro där du själv är din egen regissör, du agerar huvudroll och allt runtomkring formas beroende på hur du tar emot det som händer.

Och ja, är det inte precis så det är? Allt vi upplever sker ju faktiskt inne i våra huvuden.

Självklart ska vi ju då passa på att skapa goda tankar för få så bra upplevelser (och därmed bra liv) som möjligt) :)

Platon sa att det är idéer som styr världen och visst är det så! Det är idéer bakom allt som sker i en civilisation. Allt börjar med en tanke, som utvecklas vidare till en idé och som utvecklas vidare till en handling.

En önskad förändring

En önskad förändring kräver
- Tanke/idé
- Ord
- Handling

1. Bestäm dig för vad du vill åstadkomma.
2. Lyssna på dina tankar under dagen.
3. Vad lyssnar du efter då andra talar till dig - kanske en idé eller en önskan om insikt?
4. Undvik att säga nedlåtande saker om dig själv! Du blir dina tankar!
5. Betrakta inte dig själv som ett offer för omständigheterna.
6. Koncentra dig på din önskan och lägg undan tanken på hinder.
7. Lyssna till din intuition.
8. Tala om förändringen, sätt ord på det du önskar.
9. Handla, följ din intuition och var uppmärksam på synkronicitet.

Attraktionslagen och att nå dina mål

Att nå dina mål i livet är enklare än vad du tror. Det gäller bara att tänka rätt! Detta menar Esther och Jerry Hicks i sin bok "Attraktionslagen - då får du den att verka till din fördel". Vi kan också läsa liknande tankar i "The Secret" av Byrne Rhonda och även i Carol Adriennes bok ”Finn ditt livsändamål”. Det finns en uppsjö av böcker inom detta ämne och ja, jag tror faktiskt det ligger en hel del i detta. Tankens kraft är otroligt mäktig!

Enligt attraktionslagen så attraherar du det du fokuserar på, dina tankar styr det "du får". Tänker du att du är framgångsrik och klarar allt så banar det väg för att du faktiskt klarar det du tar dig för. Tänker du att du är olycklig så förblir du olycklig. Tänker du negativt så fokuseras tillvaron på det negativa - tänker du positivt så fokuserar du och "ser" det positiva runt dig.

Styr ditt liv med dina tankar! Det är inte så konstigt som det låter.

Dela upp din dag i olika segment där du inför varje ny syssla du ska göra faktiskt bestämmer dig för vad du vill uppnå. Var aktiv i tanken, välj att göra de saker som känns bra och rätt. Välj att tro på det du gör.

Sätt upp mål och se att det som dyker upp och som du kanske ser som "hinder" kanske egentligen är en hjälp på vägen.

Kom ihåg att varje dag:

• Fokusera på det du önskar.
• Påminna dig om att allt är möjligt.
• Vara tacksam för det du redan har.
• Bestämma dig för att avstå från stress. Det är enklare att få kontakt med intuitionen om man fokuserar på det man gör och håller tanken lugn.
• Inse att allt som sker ger lärdomar.
• Omge dig med människor som ger dig en inre energi.
• Börja dagen med att be om att få möta intressanta människor och händelser.
• Avsluta dagen med att tacka för allt du fått vara med om.
• Inse att du alltid har valmöjligheter och att det är du som styr ditt liv.
• Hålla ditt sinne öppet och tillåtande. Alla människor har rätt att vara de som de önskar vara.
• Lyssna på din intution (din inre vägvisare) och hålla utkik efter synkroniciteter, dvs synkronistiska händelser vilka ofta inträffar när man är ”på rätt väg”.
  

I-landsproblem!

Sverige rasar! Människor är djupt engagerade och kvällstidningarna slår upp stora rubriker om det h e m s k a som hände i helgen. Själv såg jag det inte. Men jag har ju hört talas om det. Och läst. Och hört. Och läst...

Fel vinnare lästes upp i körslaget. Aj, aj aj! Det var i lördagens direktsändning som fel resultat lästes upp. Först fick Team Rongedal beskedet att de tvingades lämna tävlingen och en alldeles förskräckligt lång halv minut senare korrigerades resultatet och i stället var det Team Gyllenhammar som röstats ut.

Hoppsan! Publiken rasar, körerna rasar, tidningarna slår upp rubiker. Sverige rasar och snart går världen sönder!

"Kicka den som gjorde fel", säger någon och jag blir så otroligt trött.

För nu är jag verkligen trött. Vad håller vi på med i vår lilla bubbla i norra änden av världen.

Jag blir bara så trött.

I-landsproblem, säger jag bara.

Bara så där

Bara sådär

Häller upp kaffe
och tuggar in ord
i vaniljkex

lyssnar på skrapet
av vardagen

bläddrar bland
morgonens
tidningssanningar

sänker stereon
höjer tystnaden

ler liteförmigsjälv

livet är vackert
från kökssoffan

Kent i Lisebergshallen, Göteborg

Kent i Lisebergshallen, Göteborg den 18 mars. Jag har hört att alla fyra spelningarna i Lisebergshallen var utsålda. Och ja, det var mycket folk, trångt och luktade lite svett av hoppande människor som fått lite för mycket konsertöl (?) i kroppen.

Kvällen var som gjord för att bli lyckad. Publiken var blandad i alla åldrar och det låg en förväntan under Lisebergshallens tak.

Men vad hände sedan?

Jag funderar fortfarande. För det hände något, eller tvärtom kanske; det hände liksom inget.

Kent äntrade scenen och körde igång utan någon vidare presentation. Visst blev det ett sus och glädjetjut från sina hörn. Men i det stora hela var publiken förvånandsvärt stillsam, förutom några gånger då vi gungade i takt eller klappade händerna lite försynt.

Kanske var det att den intima känslan inte infann sig? Kanske saknade jag någon sorts närhet? Kanske var hallen för stor? Kanske är det jag som plötsligt tycker att alla låtar låter likadant?

Nåja, en konsert är alltid en konsert och Kent är pålitliga. Deras musik och texter berör. Men kanske ännu mer hemma via vardagsrumshögtalarna, än i Liseberghallen?

Ordtorka

Jag letar ord. Eller är det tankar jag letar? Jag letar inspiration och kreativitet. Jag hittar bara dammsugaren och disktrasan. Jag letar meningar och sagor. Hittar bara vattenkannor och grytlappar.

Jag letar spännande analyser och diskussioner i min hjärna.

Finner ajax och klorin i städskåpet. Hänger tvätt på linan.

Söker energi, vill uppfinna insikter.

Potatismos och korv.

Hacke

Hacke I Spettet känner sig lite vimmelkantig men håller sig frenetiskt fast....

Locus Minnesteknik

Jag har lärt mig alla kungar från 1523 och framåt. Bekant för alla är säkert att Gustav Wasa kröntes till kung i Sverige år 1523. Men visste ni också att Johan lll tog över regeringsmakten 1599 för att sedan kröna sig själv till kung 1604 och visste ni också att Oscar l tillträdde 1844, införde lika arvsrätt för söner och döttrar?

Jag kan detta och en hel del till utantill. Min son har lärt sig alla amerikas presidenter - för-och efternamn och årtal de var presidenter. 44 stycken!

Du kanske undrar varför - meningslös kunskap kanske..? Men mitt mål är nu att koppla allt fler historiska händelser till varje kung. Kungarna fungerar då som "milstolpar" i min överblick över Sveriges historia.

Dessutom är det kul att lära sig listor på det här viset om man använder en minnesteknik som kallas Locus.

Hur går då denna minnesfunktion till? Läs här >>

Thåström i Linköping

Thåström i Linköping 12 februari. Han hänger på mikrofonstativet, i en vinkel som får mig att tänka på marionettdockor i garderoben efter dockföreställningen. Men Thåström är ingen marionett, tvärtom! Han gör verkligen sitt eget race. Inåtvänd i mystik som gör att vi i publiken bara vill nå honom än mer.

Kanske är Thåström som artist större nu än någonsin. Hans gamla fans släpper inte taget, och hela tiden kommer det nya. Jag såg en kille i femtonårsåldern längst fram vid scenen. Han såg ut som en minithåström med keps och lockigt hår. Om han inte bet på naglarna eller snurrade håret mellan fingrarna så fladdrade han med händerna på samma sätt som orginalet.

Thåström gör mig aldrig besviken. Att se hans energi och den närvarande frånvaron han visar upp ger mig rysningar. Låtarna är inte nya men bryr vi oss? Nej - istället sjunger vi med och glömmer tid och knuffande publikgrannar.

När gästartisten presenteras av Thåström inför första extranumret blir nog publiken först lite förvånade. Det var ju Thåström alla ville höra igen. Men Thåström bugade en aning och presenterade sin gäst så här:

"Sveriges nu enda levande geni, Bruno K. Öijer."

Jo då, vi gillade Bruno - men vi älskar Thåström.

-

Är vi våra tankar?

I dagens informationssamhälle blir vi allt mer vana och kanske även mer skickliga på att ta emot och bearbeta information från olika stimulus.

Samtidigt får vi allt mer problem med detsamma.

Det sägs att tio år av vårt liv går att jämföras med ett helt människoliv för hundra år sedan. Det krävs allt mer av oss i vardagen. Våra minnesprocesser är ständigt aktiva. Vi måste lagra allt mer information om världen runtomkring, hålla reda på olika språk (semantiskt minne), vi löser allt mer problem i vardagen (implicit minne), vi har allt fler inplanerade möten att hålla reda på (prospektivt minne) osv.

Vi förväntas vara skickliga på att klara av flera saker samtidigt, vi tvingas organisera, planera och jaga tid.

Vad kan vi påverka? Hur kan vi ta makten över vårt liv? Kanske är det så att vi har börjat ana att våra tankar många gånger styr vårt liv – att vi faktiskt ”är” våra tankar i mångt och mycket?

På tal om tankar och känslor så är det spännande att fundera lite över hur vi fungerar.

Intressant är att enligt viss forskning tycks den kognitiva förmågan minska under en depression. Vi har lättare att minnas händelser som stämmer överens med sinnesstämningen – ett fenomen som kallas kongruenseffekt. En förklaring till detta kan vara att den aktuella sinnesstämningen vid inlärningstillfället blir en del av minnet, fungerar kanske som en praktik av det inlärda materialet.

Depressiva ord och handlingar lärs lättare in vid en depression. Omvänt fungerar det så att då en människa är deprimerad så minns hon fler negativa och depressiva minnen än hon minns positiva och trevliga minnen. Vilken galen spiral! Och så svårt det kan vara att vända spiralen!

”Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka.”
Albert Einstein

Synkronitet

Jag läser just nu "Mitt Liv" av Carl G Jung. En intressant herre! Jung var en av 1900-talets största kartläggare av det mänskliga psyket. Med tiden har hans andliga funderingar dominerat allt mer. I hans "Mitt Liv" beskriver han bland annat hur han upprättar seanser med medium. Knackningar i väggar och matsalsbord som går mitt itu. Märkliga saker händer runt Jung.

Nåväl, visste du att det var Jung som myntade begreppet synkronitet för två eller flera sammanträffanden som inträffar oberoende av varandra. Synkronitet är ungefär lika märkligt som telepati. Eller är synkronitet och telepati samma sak?

Häromdagen satt jag på jobbet och arbetade med en rapport. Mina tankar var djupt rotade i analyser och formuleringar. DÅ slog en tanke in genom pannan. PANG! Tanken på en god vän for rakt in i huvudet och tanken blev så stark att jag slutade upp med jobbet och bara såg rakt ut i luften. Jag hade inte tänkt på honom sedan vår senaste lunch som vi haft för över en månad sedan. I samma ögonblick ringde telefonen; riiiing.

Jag lyfte luren och där i var hans röst samtidigt som han stod utanför fönstret och vinkade. Han hade sett mig genom fönstret och tänkte "nu ska jag ringa och säga till Lena att sluta jobba för dagen".

Vad annat kan det ha varit än telepati? Eller kanske synkronitet?

Frågan är ibland för mig - vad är meningen med synkronitet? Är det bara att det "händer" - eller har det ett högre syfte? Ska synkroniteten ge oss ledtrådar till något? Eller är det bara helt meningslösa sammanträffanden?

Vad tror du?

En timme för Haiti

Jag slår in en timme i ett paket och skickar till Haiti.

En tanketimme och en timme av min lön.

Detta fattiga land långt borta, jag har just lärt mig var det ligger.

Snön knastrar under skorna här i norr. Himlen är svart och jag var nyss ute och lade frön i fågelhuset. Det ligger tankar i spåren bakom mig. Jag strör dem runt mig, där jag går. Varma energier till människor i nöd.

Och timmen är skickad.
Imorgon når den det västra halvklotets fattigaste stat.

Tillsammans med Aftonbladet har Läkare utan gränser en kampanj som innebär att du kan skänka en timme av din lön för det jordbävningsdrabbade Haiti.

Här kan du sätta in ditt bidrag till Läkare utan gränser >>



---

Dröm om inre rum

Inatt hade jag en spännande dröm.

Jag drömde att jag vandrade runt hemma i mitt hus. Samtidigt pratade jag med en mycket god vän (C) i telefonen. Vi funderade tillsammans hur jag skulle kunna hitta en bra plats för mitt "Heliga rum" (se min text här i bloggen från den 2 januari). Jag gick runt i olika rum och vi pratade också om året som skulle komma och hur spännande det var att låta år 2010 bli ett år för inre resor.

Jag hittade en plats i huset som verkade bra att inreda till "min Heliga plats". Platsen var en hylla som stod i ett hörn i ett rum i huset.

Men rätt som det var öppnades det en lönndörr i väggen bredvid hyllan och innanför dörren fanns en öppen hall som ledde vidare till ytterligare ett rum. Ett rum jag aldrig tidigare vetat om! Jag gick in i hallen och vidare in i rummet. Det var ganska ödsligt och det hängde spindelnät här och där. På govlet låg lite byggmaterial; bitar av spånskivor, spikar och brädor. Allt var täckt av ett dammlager och jag tänkte att jag måste städa upp här.

"Det är ju inte konstigt om det är lite dammigt", tänkte jag, "detta är ju ett rum som inte använts på mycket länge, om än någonsin."

Det kändes otroligt spännande! Tänk att hitta ett hemligt rum i mitt annars så välbekanta hus! :)

Vad skulle jag ha detta rum till? Skulle jag verkligen inreda hela rummet till min "Heliga plats" - eller skulle jag använda rummet till något mer? Kunde det vara så att det döljer sig ytterligare rum vidare in från hallen och rummet. Jag pratade med C i telefonen och hon var lika fascinerad som jag själv. Allt kändes spännande och fantastiskt!

Jag har analyserat drömmen och för mig är den otroligt tydlig. I en dröm representerar ofta huset ditt eget jag. Jag pratar med C om min inre resa samtidigt som jag letar efter en "Helig plats" i mitt hus. I sökandet finner jag ett nytt rum och förväntar mig ytterligare utrymmen. Mitt sökande leder mig vidare, inåt, till delar jag inte vet finns. Vi söker våra heliga platser och finner nya dimensioner i vårt inre som små julklappar, färdiga att öppnas.

Spännande! :)

Vänster -eller högerögd?

Precis som du kan vara vänster- eller högerhänt har du i regel ett dominant öga.



Det är ganska enkelt att kontrollera om man är vänster -eller högerögd. Detta gör du genom att forma en ring med tummen och pekfinger och hålla handen ca 30 cm ifrån dig. Välj ut ett föremål, t ex en hörna av en tavelram och titta på denna genom ringen med båda ögonen. Blunda därefter med ett öga i taget. När du blundar med det ena ögat flyttar sig föremålet du fokuserat på och när du blundar med andra ögat är föremålet kvar i ringen.

Det öga som ser kvar föremålet i ringen är det dominanta ögat.

Är du vänsterögd märker du det eftersom föremålet då flyttar sig när du blundar med vänster öga men är kvar i ringen när jag blundar med höger öga. När du tittar med båda ögonen är det "det dominanta ögat" som används i första hand. Därför ser du föremålet i ringen utifrån det dominanta ögats synfält. Då du blundar med det dominanta ögat (i detta fall vänster) får hjärnan plötsligt inte tillgång till det dominanta ögats synfält (det vänstra i detta fallet) och istället ändras fältet och det andra ögats (i detta fall det högra) synfält kommer i fokus.

Hur kan vi då använda denna kunskap?
Enligt många forskare är ser ögonen på olika sätt. Vänster öga är kopplat till höger hjärnhalva där man ser mer i helheter och bilder. Höger öga är kopplat till vänster hjärnhalva där man är bättre på att se detaljer och texter. Samtidigt är båda ögonen kopplade till båda hjärnhalvorna genom vänster och höger synfält hos respekive öga. Hur det fungerar är man inte på det klara med.

Men en intressant hypotes är att om du är vänsterögd har du lättare att se helheterna runt dig medan ett dominant högeröga är duktig på att se detaljer. Om du har svårt att hitta var du lade pennan på skrivbordet eller om du inte riktigt lyckas se osten i kylskåpet kan det bero på att du är vänsterögd. Kanske någon med ett dominant högeröga kan hjälpa dig att se detaljerna! :-)

Min inre resa och min "Heliga plats"

Redan för länge sedan läste jag att det är bra att ha ett eget rum för andliga övningar och meditation. Rummet ska vara fritt från saker som distraherar och istället vara fyllt av tomhet, lugn och harmoni. I rummet få endast saker finnas som inspirerar andlighet och det heliga inre.

I ett hem fullt av småbarn och senare fyllt av tonåringar (nåja två) är det inte helt lätt att ha "råd" att utse ett helt rum endast till för andlighet. I mitt hus finns två tonårsrum, ett sovrum, vardagsrum och i källaren finns ett litet mini-allrum och - woow - något jag alltid drömt om; ett musikrum. I musikrummet finns trumset, gitarrer, sånganläggning, keyboard, fioler och fler diverse instrument samt inspelningsmöjligheter.

Men det andliga rummet har ännu inte kunnat skapas. Istället har jag "inrett" en hylla i vardagsrummet till min "Heliga plats". Där trängs Buddha med Maria och Jesusbarnet. Ängeln och spåkulan. Kristaller, tarotkort och en barkbit från skogen (Morder Jord).

Och mina drömmar.

Jag tror att min "Heliga plats" har många fördelar:
- Den påminner mig om min andliga resa, mitt inre.
- Den hjälper mig att komma ihåg mina drömmar.
- Den uppmuntrar min äventyrlust (livet är ett äventyr)
- Den ger mig lugn.
- Den skapar spänning och hopp.

När jag är på resande fot kan jag blunda och tänka mig mitt altare (jag har ett dåligt bildseende inom mig - men det ska jag berätta mer om en annan gång). Jag kan alltså tänka och känna min "Heliga plats" och bara tanken ger mig lugn-dröm-äventyr-lust-spänning-hopp.

År 2010 ska jag göra en inre resa och kanske låta min "Heliga plats" utökas en aning. Åtminstone till en ytterligare hylla.

År 2010 ska jag utse till det året jag gör min stora resa - inåt.

Vad har du tänkt dig att 2010 ska ge dig?

Gott Nytt År!