måndag 20 juni 2011

Livsuppgift - steka sparvar kan inte flyga

Jag tror att vi alla har en livsuppgift, ett livsändamål. Kanske kan den förändras, eller utvecklas med tiden men jag inbillar mig att den följer samma "röda tråd" genom livet.

Hur kommer man då i samklang med sin själs ändamål, hur hittar man sin livsuppgift?

Ett bra tips är att gå tillbaka till barndomen. Vad älskade du att göra som barn? Vilka intressen hade du då? Hur kan man översätta detta till vuxenlivet?

Fundera också över när du får "flow" i livet nu, som vuxen. Vad kan få dig att gå in i något så mycket att tiden rusar och du stänger av allt runt omkring - så att du "glömmer tid och rum"?

Det kanske inte alltid går att leva på sin livsuppgift - även om jag tror att man faktiskt många gånger kan nå dit också. Kanske handlar det om ideellt arbete på fritiden, eller möjligtvis någon hobby. Kanske handlar det om att vara ledare för ett ungdomslag inom idrotten, eller som cirkelledare inom något speciellt ämne.

De stekta sparvarna flyger dock inte in i munnen. Vi behöver själva styra våra liv för att nå våra mål. Och framförallt behöver vi sätta upp mål och delmål för att komma framåt i vår strävan.

På tankekorn finns en enkät som vi kan använda för att sätta upp SMART(a) mål.

Läs vidare här >>

söndag 19 juni 2011

Söndag i vila



I huvudsak använde jag dagen till meditation, handla, laga mat, plocka fläderblommor och göra flädersaft (som blir klar om tre dagar).

Jag har spelat piano, lyssnat på musik och läst böcker om livets rytm och om karma.

Dessutom har jag surfat runt lite på nätet och hittat intressant läsning om hypnos, ut-ur-kroppen-upplevelse och intuition.

Imorgon är en ny vecka med fler magiska dagar.

Imorgon....

....eller nåja, idag (klockan är 00:30) har jag en blank dag i min almanacka. Egentligen är alla dagar blanka dagar. Vad vet vi egentligen om vad som komma ska? Ingenting. Eller nåja, vi vet åtminstone inte allt.

Sokrates hävdade - sägs det - att det "enda jag vet är att jag ingenting vet".

Fast det där har jag funderat på lite. Är det verkligen så illa för oss stackars människor. Vet vi verkligen ingenting, eller är det mest ett sätt för oss att hålla distans till allt genom att säga så där.

Den sista tiden har jag provat att tala med djur. Jag har förklarat för humlor hur de hittar ut genom den öppna dörren (istället för att vifta ut dem) och jag har pekat åt getingarna hur de hittar det öppna fönstret. Mest har jag testat detta som ett lite experiment. Går det att överföra tanke-energier till småkryp?

Det märkliga är att det har fungerat varje gång. Så snart jag tycker mig få kontakt med humlan eller vad det nu är för ett litet liv, så är det som om det lilla krypet ser mig rakt in i ögonen. Och så känns det som om hon/han vinkar lite med vingen och flyger rakt ut mot himlen - genom den öppna gluggen i mitt hus.

What? Hur är det möjligt? Inbillning, kanske. Men en väldigt angenäm inbillning i så fall.

Kvinnan som pratar med humlor. :)

Hur som helst - det jag egentligen skulle prata om här inatt är att min kommande dag är alldeles oplanerad och jag har tänkt göra något alldeles eget av denna dag. Åka någonstans, vandra, meditera, utforska världen, köpa jordgubbar och sätta mig på en bänk i en park i en stad någonstans i Sverige och bara vara. Eller kanske på en stubbe i en skog? Jag är rastlös och jag ska söka efter något stort, spännande och alldeles magiskt.

Den som söker han finner (Lukas 11:9,10) - så nog bör jag finna. Fast frågan är vad mitt mål är.

Vad är det jag vill finna?



lördag 11 juni 2011

Vi och livet



Jag tänker att vi ska vara glada över varandra, vi människor. Vi ska ta tillvara på den tid vi har. Tillsammans.

Och förresten - satt på ett underbart litet fik inne på tågstationen i Nybro, som ligger några mil från min egen stad (Kalmar). Gillade väggen bredvid bordet där jag satt (läs intill).


Livet är magiskt. Lev idag.


torsdag 9 juni 2011

Sanningen ll





Jag är faktiskt riktigt duktig på att forma sanningen. Att skapa mig min egen sanning, göra val utifrån min sanning och skapa mig mitt liv.
Men forma sanningen? Rätt eller fel?

Jag har trott att om man utövar "tankens kraft" och ser till att vända tankarna positivt så blir sanningen formad efter situationen, jag anpassar alltså det jag vill och det jag känner efter vad som passar situationen allra bäst.



Ganska intressant. Tänk om jag missuppfattat allt?

Som barn var min främsta uppgift att göra min mamma - som på den tiden var deprimerad - lycklig. Som barn trodde jag att det var min uppgift. Men mamma blev ju inte lyckligare för att jag sprang runt och rättade till allt och spelade galen clown. Tyvärr förstod jag inte riktigt min uppgift; som det barn jag var trodde jag att centrum handlade om mig. Och min mamma, som var och är en underbar människa, hade inte en aning om hur mycket hennes depression påverkade mig. Min mamma var ju faktiskt i sin verklighet, mitt i livet, och trodde inte att hennes depression påverkade någon annan än henne själv nämnvärt. Och några år i hennes vuxna liv var ju inte så lång tid, men samma tid utspelades under nästan hela min barndom.

Så min mamma visste naturligtvis inte att jag hade magklump varje dag, att jag tassade in i huset för att lyssna av stämningen, att jag log jämt för att få henne glad, att jag rättade till (trodde jag) situationer när mamma kanske skulle kunna bli ledsen. Hon visste inte heller att jag låg under sängen om kvällarna och skrev osynliga sanningar på undersidan av sängen. Pekfinger-ord om hur jag önskade att allt skulle ha varit. Märkliga små livstankar som jag idag inte riktigt får fatt i längre, men som jag vet handlade om ensamhet, önskan om lycka och om längtan efter närhet.

Människans stora ensamhet. Den som jag förundrades över varje dag på den tiden. Jag var fyra, sju och nio år och undrade varför vi människor var de mest ensamma som fanns trots att vi hela tiden befann oss runt varandra. Stora tankar för en nioåring. Ja, men märk väl att nioåringar har stora tankar. Barn är mästare på att tänka!

Och så lärde jag min hjärna att agera positivt. Att skratta, sjunga, prata högst och le. Hela tiden le.

Jag lärde mig att positiva tankar gör världen lite mindre svår. Och jag har trott på det och ja, jag tror ju fortfarande på det.

Men.

Till vilket pris?

När har vi - inför oss själva - rätt att sparka på väggen och säga nix, no, nej? Eller när är det dags att skaka på huvudet och ta ner tavlorna från väggarna och tapeterna och kanske också gipsskivorna för att se vad som finns under? När kan vi skaka på huvudet och tänka att tankarna faktiskt ibland kan vara ganska fel, även då de är positiva?

Hur mycket ska vi forma vårt liv. Och hur mycket ska vi bara känna? Är våra tankar ett med våra känslor?

Är det våra tankar som skapar våra känslor?
Eller är det våra känslor som skapar våra tankar?
Ska jag fortsätta le och påverka, forma och skapa min sanning?
Eller ska jag bara sätta mig ner och hitta den?

När guden skapade sanningen sa de lärda att sanningen måste placeras där människan har svårt att finna den, kanske högt upp i berget. Eller kanske långt ner i havet. Sanningen måste vara svår att finna, för i svårigheter utvecklas vi människor, menade man.

Gud höll med, log och beslutade att sanningen skulle placeras där vi allra minst skulle leta.

Så vi söker runt i världen, kikar mot himlen, besöker månen, gör big-bang-experiment i Schweiz, dyker i Thailand, letar guld i USA och köper vingar för pengarna. Sök och du ska finna. Tänker vi.

De lärda letar också - och guden gungar i sin stol och väntar.

Vi letar runt i universum och har ingen aning om att vi hela tiden bär den med oss
- längst inom oss själva.

tisdag 7 juni 2011

Kaotisk väntan



Högtalarna slår i golvet

årets första regn

natten så mörk

gatlampor släckta

tiden flyttas fram

orden samlas i högar

gitarren vibrerar


jag


lutar mig bakåt




-

måndag 6 juni 2011

Sanningen


Vi söker sanningar och svar. Lyfter blicken högt för att se. Försöker hitta vägar, genvägar, motorvägar eller åtminstone små stigar som leder oss vidare. ´Letar lärare och guider, läromästare och visdomar.

Vi skaffar vingar och flaxar runt.

Vi vänder blicken bort och har inte en aning om att vi rör oss åt fel håll. Bort och bort.

Vi kommer att söka över hela världen efter sanningen - innan vi inser att vi burit den med oss hela tiden.