Det blåser ord...

...innanför min panna, mjuka och intressanta ord, där jag ligger med en stor hög nyinköpta böcker framför mig. Ute blåser regn denna sista majdag. Det gör inget alls. För jag ska njuta av kvällen bland tankar och ord. Ska bläddra bland bokbladen, vända sida, fundera på formuleringar och på hur författarna kan ha tänkt. För att sedan tänka vidare och fundera, analysera och förundras. Hur tänker jag och hur kan jag använda det nya jag tar in?

För är det inte just därför som vi människor använder orden; skriver dem, uttalar och sjunger dem. För att de ger liv. Skapar relationer och broar. För att det finns en mottagare som tar emot och själv skapar sig en bild av någonting. Från en hjärna till en annan. Vi kommunicerar med varandra i alla sammanhang. Vi kan inte inte kommunicera.

Så ikväll ska jag kommunicera i tystnad med en bunt böcker och låta dem nå mina tankar för att kanske bli nya tankar som jag sedan kan kommunicera vidare. Eller så.

"I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret , och mörkret har inte övervunnit det."
Johannes 1:1-5

Andlig kullerbytta?

Jag vill skapa en andlig trädgård. Ett rum för själen.

I ärlighetens namn har jag misskött min trädgård ett antal år. Maskrosorna härjar fritt. Fruktträden liknar spretiga garnnystan. Syrénen sträcker sig högt men glesnar nertill. Thujahäcken blir till höga, spinkiga stolpar. Mossan äter gräs och ogräset har flyttat in och gjort sig hemmastadd bredvid rosor och rhododendon.


Ett land har jag nu rensat, friskat upp och inrett. Flera gånger per kväll går jag ut för att bara titta på det lilla landet som ligger till höger om min yttertrappa.

Samtidigt slår jag på nätet och i böcker om trädgårdsrum för själen. Jag läser om den kinesiska läran Feng Shui och jag bläddrar i tidningar om japanska trädgårdsrum. Jag läser om den bibliska trädgården och paradiset. Och jag söker över trädgårdsrum i andan av meditation och Yoga.

Men vad betyder egentligen andlighet? Vad innebär det att vara andlig? Vad menar jag med en "andlig trädgård"?

Jag googlade på frågan "vad är andlighet" och insåg att det inte finns något enhetligt svar där ute.

Så vad är då andlighet för mig?

Är det friheten att vara oss själva kanske? Att ha rätt att uttrycka oss själva, att använda vårt sinne och vår kropp för att leva i harmoni. Att tänka gott och utföra goda handlingar (vad är då goda tankar och handlingar)?

Att leva i balans i det inre och i det yttre? Låta andra människor ta plats, lyssna och ta in. Förstå. Och låta sig själv ta plats i sammanhang då det känns viktigt.

Hur ska min andliga trädgård då utformas? Frihet blandat med inspirerande rum kanske? Vackra miljöer som ger själen ro? Änglar i träden och Buddha i landet? Olika element som väger upp varandra; vatten, jord, trä, sten? Eller "bara" en egen oas att använda till meditation, vila och kullerbyttor?

I min barndom sa min bästa vän så här:

"Jag önskar mig en egen trädgård att slå kullerbytta i"

Kanske är det så enkelt?

Tidigt sjuttiotal

..

Mormor gav oss en krona och skickade iväg oss över gatan. Hundra mil (meter). Tillsammans. Ut i världen. Jag och storebror.

Till Brömsebro godisautomat. Den älskade automaten; med små glasfack, svarta spakar och miljoner små myntinkast.

"Nej, Lilla Sku, trettio stycken myntinkast."

Storebror valde omsorgsfullt. Det blev Japp varje gång.

"Lilla Sku, bestäm dig nu!"

(Ole dole doff....)

Sedan satt vi under jättekastanjerna och mumsade. Jag åt Salta Katten, knäckte kastanjer på gatan och plockade ut små vitbrunfläckiga kärnor. Storebror åt Japp, kisade mot himlen och planerade legostaden som väntade inne i huset. Vi gick balansgång på uppfartens cementkant, trettio meter (centimeter) hög. Nässlade oss på nässlorna; nässledjungeln i diket.

Fantiserade om mormors vind där elefanten bodde. Precis över vindsluckan som fanns i garderoben. Elefanten som storebror hittat på och som jag visste fanns. Trots mormors försäkran om kvällarna:

"Det får inte plats elefanter på vinden, Lilla Lena Hjärtegull."

Kvällen var full av elefanträdsla men det var tryggt då mormor knäppte sina händer över våra små barnhänder och läste "Gud som haver barnen kär..se till mig som liten är ...vart jag mig i världen vänder..står min lucka i guds händer.... luckan kommer luckan går....den gud älskar luckan får".

Men vem vill ha en lucka? Jag frågade mormor men hon hade inget svar mer än att alla människor vill leva i lucka. Mormor pratar blekingska.

Och i taket fluger flugan.

Ja, jag ville då inte ha någon lucka och inte leva i luckorna. Det räckte med luckan till vinden där elefanten bodde.

Så när storebror somnat och mormor hade smugit ut så kröp jag under täcket och lovade guden att jag skulle älska honom, bara han lät mig slippa den där luckan.

Och på morgonen väntade nya äventur med balansgång, kastanjer, godisautomat och legostäder i en evighetslång vecka sommaren sjuttiotvå.

...

Tiden

Tid är ett fundamentalt begrepp i vår tillvaro som är svårt att definiera, kan jag läsa på wikipedia.

Tid är det enda vi har. Brukar jag tänka.

Och ändå - vad är tid? Varför fattas den mig ständigt? Inbillar jag mig. För nog måste det vara inbillning att tiden försvinner. För; kan något så abstrakt som tid egentligen försvinna. Kan något vi inte kan se, känna eller höra ens finnas?

Enligt relativitetsteorin står tiden stilla då vi rör oss i ljusets hastighet. Någon som vet hur jag kommer upp i den hastigheten?

För att överhuvudtaget kunna uppleva tid måste det finnas något att relatera till. Antar jag. Solen som går ner och upp. Molnen som rör sig på himlen. Klockan som tickar. TV:n som byter program från Anna Anka söker assistent (nej, jag har faktiskt inte sett något avsnitt) till Sportnytt. Cykelfärden från jobbet och hem. Bokens första blad till det sista. Tid är rörelse. Innebär det att om jag bara sitter riktigt, riktigt stilla så stannar tiden?

Det spekuleras i om vi kan resa bakåt i tiden. Är då tiden en del i ett sammanhang? Eller ett måttband i historien?

Kanske är det så att tiden är det som hindrar allting från att inträffa under samma ögonblick, tänker jag. Fast det där blir också konstigt, för många påstår att allt faktiskt händer precis samtidigt. Tiden är som en fotbollsplan, vi springer runt och olika håll och anser att tiden mäter just det håller jag springer - men egentligen händer allt samtidigt.

Bla bla bla.

Det jag vill ha sagt med detta är att jag önskar mig mer tid.

Vår och glädjeskutt

Skogen står alldeles grön och jag får små hemliga tårar i ögonen. Tårar för att det är så vackert. Hemliga för att det verkar galet att gå runt och gråta i skogen. Bara för att det är så vackert.

Fåglarna! Har du hört dem där ute? Det är just den där sången som jag drömde om i vintras. Jag går med ansiktet mot trädtopparna och bara ler.

Och löven! Små barnlöv som är alldeles mjuka och nya. Spröda. Och faktiskt redan halvstora tonårslöv. Som kaxigt dansar i vinden.

Jag drar handen mot trädstammarna, ja jag klappar dem i smyg. Stryker med fingrarna mot bladen och gräset och tar små konstiga skutt på stigen.

Hunden hoppar i takt och öronen fladdrar. Hundöronen då.

Världen slår ut och yes! Jag skrattar högt mot himlen!

Bara hunden hör mig. Bara hunden ser.

Det är vad jag tror i alla fall.

Morgonpromenad (med hunden)

Morgon genom stan

Imorse då jag gick förbi vattnet
över broarna i stan
med jackan tät runt kroppen

det blåste kyla mot mina axlar
och änderna putsade fjädrar
i morgondiset

staden var nyss vaknad
trevande under grå himmel
kanske smeksamt, nästan ont

jag sträckte mig upp då
fångade ögonblicken
och släppte oron med vinden

och förundrat kände jag
att för en liten stund
var det bara jag och livet

- Lena Sjögren

Magi och böcker

För ett antal år sedan gick jag runt i Göteborg en eftermiddag för mig själv och hade fått en författare "i huvudet". Jag hade läst Lennart Lidfors "Gåvan från stjärnorna" flera år tidigare och nu funderade jag över om han möjligtvis hade skrivit någon mer bok. Mig veterligen hade jag inte sett någon.

Jag fick hans namn i huvudet om och om igen. Så tillsist bestämde jag mig för att söka upp en bokhandel för att undersöka om det fanns någon mer utgiven bok av Lennart Lidfors.

Jag hamnade på Åhlens bokavdelning och började leta bland hyllorna. Men nej, det fanns ingen bok av Lidfors, så jag bestämde mig för att gå därifrån. På vägen ut fick jag syn på en hel hög av pocketböcker som låg i en enda röra. "20 kr styck" stod det på en skylt.

Jag älskar böcker och tänkte att jag kanske hittar en bok till min kväll i mitt tomma hotellrum. Så jag satte mig ner på huk och rörde lite i bokhögen.

DUNS - en bok föll ner från högen och hamnade med en förväntansfylld tyngd i mitt knä. Den hamnade rättvänd och jag kunde genast läsa på framsidan:
"Den flytande elden - av Lennart Lidfors".

Magiskt.

Häromveckan hände något liknande. Jag gick ensam på Götgatan i Stockholm och styrde in i second hand butiken "Emmaus" för att undersöka bokavdelningen längst in i källaren. På vägen ner för trappan fick jag "Agneta Uppman" i huvudet. Jag har läst hennes bok "Ut ur kroppen - mina upplevelser i en annan dimension" ett antal gånger genom åren. Nu undrade jag plötsligt om möjligtvis Agneta Uppman hade skrivit någon mer bok. Precis som i fallet ovan så hade jag ingen aning om det fanns någon mer bok.

Jag började granska böckerna på hyllorna, dels med mål att överhuvudtaget hitta en bra bok (till mitt tomma hotellrum), dels för att se om jag kunde hitta Agneta Uppmans namn någonstans. Jag förstod inte själv varför hennes namn hela tiden snurrade i min hjärna.

Efter en lång stund bland bokhyllorna bestämde jag mig för att gå därifrån. På vägen ut fick jag syn på en hylla jag inte hade undersökt. Så jag gick fram till hyllan och sträckte fram handen för att ta ut en bok på "måfå".

Och wow! Boken jag höll i var "Tala enkelt om sorgen" av Agneta Uppman.

Magiskt.

Varför händer sådant här? Finns det energier som sammanfaller? Varför är det överhuvudtaget möjligt? Det är så osannolikt att det inte borde kunna hända. Väl?

Jag kan tillägga att både Lidfors och Uppman "endast" har skrivit två böcker var, så det fanns inte någon stor källa att "ramla över".

Och böckerna ja, jo - båda böckerna har gett mig något. De berörde mig starkt och gav mig tankar som jag just då sökte.

Livets mystik är livet självt.

Irriterad hjärna

Igår på hemväg från Stockholmskontoret; jag är ond.

Tittar med onda ögat på alla som står i vägen i pendelkön, svär i huvudet på folk som springer ivägen, irriterar mig på Arlanda express ständiga "välkomstband" som snurrar i högtalarna, muttrar i säkerhetskontrollen när vakten känner över hela min kropp eftersom metalldetektorn piiiper.

Och ja förresten, denna eviga säkerhet. Datorn ska visas upp, jackan av, kavajen av, skärpet av, hårklämman av, skorna av, mobil, nycklar, fickorna, allt ska av. Integriteten ska av.

Det finns ingen metall på mig men jag piper i metalldetektorn. Ibland inbillar jag mig att den där detektorn är inställd på var femte person eller nåt. Den kanske inte alls känner av metall - den kanske bara luras lite.

Hon petar med fingrarna innanför mina strumpor och hon känner över min stjärt. Hon tittar under byxorna och hon lägger båda sina händer på min mage och klämmer.

- Jag kanske har en pistol i trosorna, säger jag inte.

Tillsist ber hon mig att visa vad det är för någon liten märklig ting jag har i min högra jeansficka. Nja, det där är inget alls...
Jag fiskar upp en tunnelbanaremsa. Men hon skakar på huvudet, det är något mer där i fickan.

Låt oss se. Mohaahaaa låt oss se!

Men se, en rosa liten mellantandborste. Begagnad.

Vill du ha den, säger jag inte. Men tänker med onda hjärnan. Herregud, vad händer med mina tankar?!

Och jag vet, hon gör sitt jobb och jag är glad att jag ler, för trots onda hjärnan så vet jag ju att det är inom mig irritationen ligger och jag ser till att dölja den, så jag ger henne ett tack för god massage och så klär jag på mig kavaj, jacka, skärp, hårklämma, skor och bla bla. Och jag vet att säkerheten är till för mig och alla oss andra resenärer. Bra!

I flyget sover jag hela vägen 0ch när jag kommer hem sitter jag och tittar in i väggen. Länge.

Livet är fyllt av känslor och det jag väljer att uppleva blir min sanning. Därför fick jag en irriterad hemresa en vanlig måndag. Ha! Skyll mig själv!!

Nunnedalen

Trots småregn, ruggig himmel och kylig luft begav sig jag och min goda vän Nele till Nunnedalen på Öland för att beskåda vit- blå -och gulsippor. I halvlerig nerförbacke gled vi ner på blankslitna skosulor (ja, dags att köpa nya skor, insåg vi båda två). Om du har besökt Nunnedalen på Öland någon gång så vet du vad jag menar med att glida ner. För stigen ner till dalen är verkligen brant. Tack och lov finns det rep att hålla sig i under glidturen.

Nere på stigen mötte vi en glad tax som hoppade, dansade och skuttade runt i glädjeyra över oss främlingar. Tänk om vi människor skulle fungera på samma sätt som små vilda taxar? Då hade vi haft full sjå med att dansa runt så snart vi såg någon komma gående i närheten.

Ja, nu har jag förstått att jag alltid har hört fel då det gäller uttrycket "en glad lax". Det är ju naturligtvis "en glad tax" som är det rätta.

Men, nja, jag är glad att jag inte är en tax. Så besvärligt att vilja slicka alla jag möter i ansiktet!

Nåväl, det var vackert i dalen och vi njöt av fågelkvitter, blommor och murgrön trollskog.

Gulsippor

Nunneört

Läs om Nunnedalen: http://www.olanningen.com/oland/nunnedalen.htm

Lycka

Tänk vad det är sant det där man brukar säga; att det är de små tingen som gör tillvaron lycklig. Det är de små ögonblicken av glädje som ger upplevelsen av ett lyckligt liv.

• Som att äta frukost i mossan en solig söndagsmorgon.
• Eller att få hjälp av någon då bilen fått motorstopp mitt på vägen.
• Att hitta gitarr-sladden som varit borta i flera dagar.
• Mötas av ett oväntat leende från en främling.
• Att få liv i vita fingertoppar efter en ruggig promenad.
• Få en kram av någon som betyder något.
• Ligga på stranden en lördag i juli...
  ...eller känna havsvindar mot ansiktet en grå januarisöndag.

"- När du vaknar på morgonen, Puh, sa Nasse, vad är det första du säger till dig själv?
- Undrar vad vi får till frukost, sa Puh, vad säger du, Nasse?
- Jag säger; jag undrar vad det ska hända för spännande idag? sa Nasse.
Puh nickade tankfullt.
- Det är samma sak, sa han."

Vår(a) tankar

Jag fångar tankar i en håv. Samlar insikter i små glasburkar med hål (så att de ska fortsätta att leva, andas, utvecklas). Jag lyssnar på Everybody hurts med REM och försöker sortera orden i små, små sammanhang.


Vi öppnar fönster och vädrar lakan. Skriver röda tankar på insidan av ögonlocken. Vi söker meningar i vårkylan. Skrapar frost på rutan och undrar när värmen ska komma.


Tiden förändrar och i skogen växer vita små sippor som stänger sina ansikten på kvällen.

"So hold on, hold on, hold on"

Livet är vackert i det lilla.

Är vi bara marionetter?

Det sitter en herre i himlens sal,

och till hans åldiga händer

gå knippen av trådar i tusental

från vart människoliv han tänder.

Han samlar dem alla, och rycker han till,

så niga och bocka vi som han vill

och göra så lustiga piruetter,

vi stackars marionetter.

Vi äta och dricka och älska och slåss

och dö och stoppas i jorden.

Vi bära den lysande tankens bloss,

vi äro så stora i orden.

I härlighet leva vi och i skam,

men allt som går under och allt som går fram

och allt som vår lycka och ofärd bådar

är bara ryck i trådar.

Du åldrige herre i himlens sal,

när ska du tröttna omsider?

Se dansen på dockornas karneval

är sig lik i alla tider.

Ett ryck på tråden - och allting tar slut

och människorsläktet får sova ut,

och sorgen och ondskan vila sig båda

i din stora leksakslåda.

ur Bo Bergmans (1869-1967)
dikt "Marionetter"

70-talspool

Det är lite spännande, detta med alla saker och prylar vi samlar på oss. Vi handlar nya gardiner, soffor och strumpor. Inte så mycket för att vi måste, utan kanske mer så att vi försöker köpa oss mental lycka? Eller vad är det vi håller på med? Nya lampor, vaser och mattor. Skor och krukor.

Sedan har vi full sjå att städa och slänga och rensa i röran med feng shui.

Jag gick på IKEA idag för att köpa dricksglas. Det gick bra, jag kom hem med dricksglas utan att denna gång falla för frestelen att köpa värmeljus, kuddar, handdukar och speglar. Eller nåt.

Ibland drömmer jag dock om en stor pool i trädgården. På tal om materiell längtan alltså. Då ska jag sitta vid kanten, dingla med benen i vattnet och hålla en sommardrink i handen.

På sjuttiotalet hade jag pool i trädgården! Då simmade (läs plaskade) jag i min röda pool med gott sällskap av andra badsugna ungar. Finns det hjärterum så finns det... '

Det var tider det ;)

Jag, två år, sitter längst fram till höger.