Tidigt sjuttiotal

..

Mormor gav oss en krona och skickade iväg oss över gatan. Hundra mil (meter). Tillsammans. Ut i världen. Jag och storebror.

Till Brömsebro godisautomat. Den älskade automaten; med små glasfack, svarta spakar och miljoner små myntinkast.

"Nej, Lilla Sku, trettio stycken myntinkast."

Storebror valde omsorgsfullt. Det blev Japp varje gång.

"Lilla Sku, bestäm dig nu!"

(Ole dole doff....)

Sedan satt vi under jättekastanjerna och mumsade. Jag åt Salta Katten, knäckte kastanjer på gatan och plockade ut små vitbrunfläckiga kärnor. Storebror åt Japp, kisade mot himlen och planerade legostaden som väntade inne i huset. Vi gick balansgång på uppfartens cementkant, trettio meter (centimeter) hög. Nässlade oss på nässlorna; nässledjungeln i diket.

Fantiserade om mormors vind där elefanten bodde. Precis över vindsluckan som fanns i garderoben. Elefanten som storebror hittat på och som jag visste fanns. Trots mormors försäkran om kvällarna:

"Det får inte plats elefanter på vinden, Lilla Lena Hjärtegull."

Kvällen var full av elefanträdsla men det var tryggt då mormor knäppte sina händer över våra små barnhänder och läste "Gud som haver barnen kär..se till mig som liten är ...vart jag mig i världen vänder..står min lucka i guds händer.... luckan kommer luckan går....den gud älskar luckan får".

Men vem vill ha en lucka? Jag frågade mormor men hon hade inget svar mer än att alla människor vill leva i lucka. Mormor pratar blekingska.

Och i taket fluger flugan.

Ja, jag ville då inte ha någon lucka och inte leva i luckorna. Det räckte med luckan till vinden där elefanten bodde.

Så när storebror somnat och mormor hade smugit ut så kröp jag under täcket och lovade guden att jag skulle älska honom, bara han lät mig slippa den där luckan.

Och på morgonen väntade nya äventur med balansgång, kastanjer, godisautomat och legostäder i en evighetslång vecka sommaren sjuttiotvå.

...