Hemligheten (attraktionslagen)

Vad tänker du om dagarna? Vad pratar du om?

Lagen om attraktion; det jag tänker och känner attraherar jag. Det är mitt sinne som skapar den yttre verkligheten. Och det är hur jag tar emot det som sker, som skapar min verklighet.

Skillnaden mellan våra drömmar och den fysiska verkligheten är just det fysiska; ramarna, väggarna - materian. Det vi upplever i vårt vakna tillstånd är egentligen samma som vi upplever i våra drömmar då vi sover och inom oss då vi dagdrömmer. Men med skillnad att vi många gånger tillåter det fysiska bli till ramar och kanske även hinder.

Om vi väljer de tankar som gagnar oss och om tror på våra önskedrömmar och att vi kan förverkliga dem, så blir vi vår egen skapande regissör i den tillvaro vi vill ha runt oss.

Är vi oroliga för vår ekonomi och om tankarna kretsar runt skulder och obetalda räkningar så är det detta vi upplever. Vi ser räkningarna och vi ser plånboken då den är tom. Om vi däremot fokuserar på de pengar vi har så upplever vi naturligtvis att de faktiskt finns.

Tror vi på att någon älskar oss så känner vi oss älskade. Då är vi älskade.

Vi attraherar det vi tänker och känner.

Hokuspokus? Nej, det tror jag inte alls!

Det vi fokuserar på växer och blir större för oss, där inne i vårt sinne. Och det är ju där inne i våra huvuden som vi upplever världen.

Följ dessa tre steg:
1. Be om det du vill ha
2. Tro på att din dröm redan är verklighet, här och nu
3. Ta emot gåvan från universum, känn att du redan har den.
4. Var glad och tacksam.

Kika gärna på de 20 första minuterna av "the Secret". Tyvärr utan svensk text men klart sevärd! Låt dig inspireras! :)

Vilsna små själar

Promenad i 1,5 timme med hunden i ett fantastiskt juniväder! Sommaren är grön, grön, grön och jag försöker krypa in i träden, marken, havet och den stora, oändliga himlen.

Grön är också den lilla, lilla fjärilslarv (?) som kryper runt på min överarm. Kan små gröna larver tänka? Jag funderar över det under tiden som jag går ut genom altandörren och försiktigt släpper ner den lilla larven i gräset. Det ser liksom ut som om larven vänder sitt gröna lilla ansikte mot mig innan hon kravlar ner för mitt finger till grässtrået.

Det får mig att minnas ett möte jag en gång gjorde på en tunnelbana i Stockholm för några år sedan. Jag satt på tunnelbanan mellan Farsta Strand och Stockholm Central då jag plötsligt upptäckte ett litet, litet ansikte vänt mot mig från golvet. Där, rakt framför mig, stod en liten nyckelpiga på sina små svarta fötter och såg (ja verkligen såg!) mig rakt i ögonen.

Jag böjde mig ner och lät den lilla nyckelpigan klättra upp på min hand. Sedan satt jag resten av färden mot centralen och höll pigan i mina kupade händer. Någonstans ovanför plattan hittade jag ett grönt träd där jag kunde lämna av den lilla vilsna pigan. Kanske inte en exemplarisk plats för en nyckelpiga - men bättre en en mörk tunnelbanevagn.

Livet är ett äventyr! :)

Hon finns

Hon blundar och vänder ansiktet mot himlen. Det är kallt inatt men hon ler och går runt äppelträden utan jacka och utan skor.

Hennes fötter flyttar sig sakta i gräset, trevar sig fram. Himlen är blåsvart. Horisonten rör sig i takt med hennes andetag. Hon dansar och skrattar. Hon förbannar och undrar.

I huvudet sjunger Pink Floyd:

There is no pain, you are receding.
A distant ships smoke on the horizon.
You are only coming through in waves.
Your lips move but I cant hear what youre sayin.

Hon lyssnar och hon tänker. Hon ställer tankarna mot varandra, och hon känner. Alla dessa val, det är de som skapar hennes liv. Valen, tankarna och det hon känner långt där inne. Livet är det hon gör det till.

Hon har fått en gåva. Hon har sparkat upp dörrar, hittat nyckar, funnit skatter. Hon har lärt sig känna närvaron av livet.

Hon vet; hon finns.

Stenmur

Som en stenmur. Så är livet. Som byggklossar som läggs över varandra. Nya erfarenheter. Gamla tankar som byggs på med nya. Mossan som växer ibland och alla olika färger; grått, rött, turkos, vitt, svart. Skuggor mellan klossorna och solljus som reflekterar vackra skrovliga ytor.

Som livet självt. En stenmur av livshändelser. Över varandra. År som byggs på med år.

Vissa stenmurar är försiktigt byggda med raka, kantiga stenar. Andra stenmurar är runda, mjuka. Vissa partier är röriga och andra är välordnade. Ogräs blandas med vide, sippor och liljekonvalj alldeles intill stenarna. Vackra fåglar bygger bo mellan stenarna och ibland ligger en orm och lurar mellan sol och skugga.

Jag vill bygga en lång spännande stenmur med olika form på stenarna. Sedan ska jag gå balansgång på min stenmur och lära mig flyga från den högsta stenen rakt upp mot himlen.

Åtta år och kärlek

Det hände den där dagen då himlen hade lossnat från sina fästen och då marken stod och gungade med havet. Den dagen då månen rullade balansgång på horisonten och stjärnorna regnade ner över åkrarna bakom boden.

Ja, det var samma dag som traktorn tappade motorn vid gurkåkern och morfar fick gå ända hem i motvind.

Den dagen hände allt det jag nu ska berätta. Och även om det verkar osannolikt så är det kanske så att sanningar bara blir osanna då vi tvivlar? Så tvivla inte, kära läsare. Allt det jag nu ska berätta är sant. Åtminstone i mitt minne.

Jag var åtta år och hade just lärt mig att gå på styltor. Han var lika gammal, eller nej, egentligen var han ett år äldre men hade fått gå om en klass eftersom han var fosterpojke och hade fått ägna hela sitt liv åt att byta mammor.

En liten pojke ska inte behöva ha nio mammor i tät följd. Men det var just vad han hade. Kanske var det därför han var så speciell? Jag undrade ibland vem av alla mammor han hade älskat mest.

Han var den vackraste pojken på skolan och jag var ful som kråkorna på potatisåkern. Med stripigt hår, urblekta jeans och bruna sjuttiotalsglasögon. Hes var jag också, eftersom jag skrek så högt då jag lekte.
”Akta dig Lena så att vi inte får operera bort knutorna på dina stämband” sa han ibland, doktorn, då vi träffades och jag var livrädd för att det skulle bli verklighet. För mamma hade sagt att min röst då skulle bli skön som Snövits sammetsröst och det var det sista jag ville. En Lena ska låta som cowboys på TV. Inte som prinsessorna i sagorna.

Fast jag anade ju att pojken med de många mammorna aldrig skulle kunna älska en hes cowboyflicka med hål på knäna.


Men där hade jag fel.

För den här dagen hände just det som jag hade drömt om mest i hela mitt oändliga liv.

Ari älskade mig.

Han kom på sin gula cykel med det höga styret och växelspaken på stången, tvärstannade framför mig och sa:

”Lena, där är du ju! Kom jag ska visa dig en koja”

Sedan lämnade han sin cykel och ledde mig långt bort till världens slut, eller nåja, till skogsdungen på gatan, och drog in mig i en mörk koja spikad med grannens halvruttna brädor.

Vi stod där länge och jag tänkte att världen klär i gungande mark och fallna himlar.

Det var då han kysste mig; han tog ett långt kliv framåt, sträckte sig upp och kysste min axel. Sedan min arm och därefter min handled. Jag minns att min hjärna snurrade runt femton varv bakom pannan innan den lade sig till rätta igen, upp och ned.

”Bäst vi går”, sa jag då, ”så att ingen ser oss.”

Så vi gick hela vägen till tjurskogen och där visade han mig en koja till som han byggt av gråbo och timotej. Stor som ett slott var den och vi kröp in och fick ligga tätt, tätt för att få plats.

Han älskade mig mest i hela världen och han pussade mina armar igen.

Det var den dagen och jag glömmer den aldrig.

Dagen efter kysste han min syssling Mari på halsen och sa att han aldrig älskat någon annan som han älskade henne.

Och jag unnade henne det. För min lycka var så stor att den var delbar.

Vid regnbågens fot

Vid regnbågens slut finns en skatt
Guldpengar, ädelstenar
löften och drömmar

och ordens magi
penslarna, kolteckningarna

musiken jag skapat

jag söker och rusar
i solsken och regn
kompass och karta

och tiden som går

runt,
runt i cirklar
förstår inte vägen

förstår inte vägen

regnbågens fot
flyttas fram

.

Grönt:

• Fredagskväll med sömnig vila på soffan.
• Telefonsamtal med goda vänner fredag och lördag.
• Lördagsfika på stan med sönerna!
• Kommer hem och maken har oljat altanen på framsidan och soldäck på baksidan.
• Cykeltur, Newcastle och Heineken på Söderportscafeet lördag kväll.
• Båttur, lunch i båten och dopp i havet söndag mittpådagen.
• Nya utemöbler och korvgrillning på altanen; söndagskväll.
• Hundra myggor men noll myggbett!
• Solfrossa och varma kinder.

“Keep your face to the sunshine and you will never see the shadow.”
(- Helen Keller)

Grönt, gult och rött

Jag läser själaväkterna av Ma Oftedal och wow - vilken genialisk idé! Ma Oftedal menar att på samma vis som man använder viktväktarna för att hitta sin trivselvikt så bör man använda sig av ett system som "själaväktarna" för att hitta sin, som jag tolkar det, själatrivsel.

Själaväktarna bygger på liknande princip som Viktväktarna;
Gröna "pluttar" står för glädje och härliga sysslor. Gula "pluttar" står för "måsten" som behöver genomföras i vardagen och i livet. Röda "pluttar" står för tråkigheter, sorg och obehagligheter.

Sedan gäller det att se till att livet balanseras med lagom många pluttar av varje färg. Många röda behöver balanseras upp med ett antal gröna!

Gula "pluttar" som inte genomförs blir ju så småningom röda. Betalar vi inte räkningarna (som är gula) så blir de snart röda inkassoräkningar eller illröda betalningsanmärkningar.

Så åh, självklart ska vi - för vår balans skull - fylla livet med grönt så att vi väger upp de röda som faktiskt pluppar upp då och då. Och visst måste vi ha gula pluttar i våra liv men vi ska se till att inte bara fylla hela vår tillvaro med gult.

Livet är spännande och det är vi själva som väljer vad vi vill fylla det med.

Eller som min pappa brukar säga:

"Livet är som en påse, tomt och innehållslöst tills dess att vi fyller det med något".

Så jag tänder ett ljus för mig själv och sätter mig ner för att fundera ut vad i mitt liv som ger gröna "pluttar".

Vad är grönt för dig?

Djävulen bodde i klockan!

Inatt hade jag en märklig dröm! Jag drömde att jag hade en grön väckarklocka i köket (nej, i verkligheten har jag ingen grön väckarklocka i köket). Väckarklockan började tala med konstigt språk och underliga ord. Jag drog ut sladdar och slet ut batterier men klockan fortsatte tala.

Det var då jag upptäckte vad felet var; djävulen bodde i klockan! Whoaah!

Jag blev alldeles förskräckt och undrade hur i tusan jag skulle bli av med djävulen ur min klocka, ur mitt kök, ur mitt liv.

Lösningen var en stor hammare. Jag slet ner djävulsklockan från hyllan och lade den på golvet. Därefter slog jag hammaren hårt i klockan om och om igen. Klockan gick i hundratusen plastiga bitar och djävulen for sin väg.

Mina drömanalyser lutar mot min upplevelse och syn på tiden. Jag uppskattar tid, längtar efter tid och önskar att livet bestod av mer tid. Med detta tycker jag säkert att tiden rusar. Klockan tickar! Går och springer och kutar förbi mig! Tiden flåsar mig i nacken och någonstans tycker jag nog att djävulen bor i klockan.

Bra att jag hittade en lösning på problemet i drömmen. Hammare och ett jä-ar anamma. Trotsa rädslan! Slit ner demonerna! Bort med djävulen och spräng klockan i bitar.

Och njut, njut, njut av livet.


---

Bara så

Det fanns ingen färg och väntan låg i hinkar längs grålånga korridorer. Sanningarna trevade sig fram, genomskinligt sköra som handblåst glas.

Vi fångade bokstäver med våra tungor, ljumma sommardroppar; vokaler, konsonanter.

Tonerna föll från väggarna, lade sig framför dina fötter och fick dig dansa. Jag följde dina steg mot grön nödutgång. Tog hissen till bottenplan och någonstans där fanns nyckeln till våra drömmar. Vi plockade dem i en korg.

Sedan tog jag tåget till verkligheten.