Åtta år och kärlek

Det hände den där dagen då himlen hade lossnat från sina fästen och då marken stod och gungade med havet. Den dagen då månen rullade balansgång på horisonten och stjärnorna regnade ner över åkrarna bakom boden.

Ja, det var samma dag som traktorn tappade motorn vid gurkåkern och morfar fick gå ända hem i motvind.

Den dagen hände allt det jag nu ska berätta. Och även om det verkar osannolikt så är det kanske så att sanningar bara blir osanna då vi tvivlar? Så tvivla inte, kära läsare. Allt det jag nu ska berätta är sant. Åtminstone i mitt minne.

Jag var åtta år och hade just lärt mig att gå på styltor. Han var lika gammal, eller nej, egentligen var han ett år äldre men hade fått gå om en klass eftersom han var fosterpojke och hade fått ägna hela sitt liv åt att byta mammor.

En liten pojke ska inte behöva ha nio mammor i tät följd. Men det var just vad han hade. Kanske var det därför han var så speciell? Jag undrade ibland vem av alla mammor han hade älskat mest.

Han var den vackraste pojken på skolan och jag var ful som kråkorna på potatisåkern. Med stripigt hår, urblekta jeans och bruna sjuttiotalsglasögon. Hes var jag också, eftersom jag skrek så högt då jag lekte.
”Akta dig Lena så att vi inte får operera bort knutorna på dina stämband” sa han ibland, doktorn, då vi träffades och jag var livrädd för att det skulle bli verklighet. För mamma hade sagt att min röst då skulle bli skön som Snövits sammetsröst och det var det sista jag ville. En Lena ska låta som cowboys på TV. Inte som prinsessorna i sagorna.

Fast jag anade ju att pojken med de många mammorna aldrig skulle kunna älska en hes cowboyflicka med hål på knäna.


Men där hade jag fel.

För den här dagen hände just det som jag hade drömt om mest i hela mitt oändliga liv.

Ari älskade mig.

Han kom på sin gula cykel med det höga styret och växelspaken på stången, tvärstannade framför mig och sa:

”Lena, där är du ju! Kom jag ska visa dig en koja”

Sedan lämnade han sin cykel och ledde mig långt bort till världens slut, eller nåja, till skogsdungen på gatan, och drog in mig i en mörk koja spikad med grannens halvruttna brädor.

Vi stod där länge och jag tänkte att världen klär i gungande mark och fallna himlar.

Det var då han kysste mig; han tog ett långt kliv framåt, sträckte sig upp och kysste min axel. Sedan min arm och därefter min handled. Jag minns att min hjärna snurrade runt femton varv bakom pannan innan den lade sig till rätta igen, upp och ned.

”Bäst vi går”, sa jag då, ”så att ingen ser oss.”

Så vi gick hela vägen till tjurskogen och där visade han mig en koja till som han byggt av gråbo och timotej. Stor som ett slott var den och vi kröp in och fick ligga tätt, tätt för att få plats.

Han älskade mig mest i hela världen och han pussade mina armar igen.

Det var den dagen och jag glömmer den aldrig.

Dagen efter kysste han min syssling Mari på halsen och sa att han aldrig älskat någon annan som han älskade henne.

Och jag unnade henne det. För min lycka var så stor att den var delbar.