tisdag 23 juni 2015

Nunnedalen - och livets magi

Nunnedalen, hör bara namnet. Nunnedalen. 

På Öland, norr om Resmo utefter 136:an finner du denna vackra plats. Akta dig för klippstupet och gå försiktigt ner längs sluttningen. Det finns ett rep att hålla dig i. 

Åk dit i början av maj när våren just börjat slå ut. Gå i tystnad.

Tystnad i en vacker miljö ger plats för tankar. Min senaste vandring där gav mig tankar om livet och dess olika perspektiv. 

Symboliskt visade mig stigen livets skiftningar. Jag gick mot norr och såg då alla blommor (med sina ansikten vända mot södersolen). Världen badade i blommor och färg. Då jag sedan vände om på stigen mot söder så såg jag plötsligt tillvaron från en helt annan sida. Ett annat perspektiv. Det färgrika, ljusa, sprakande var plötsligt dunkelt och skuggigt. Motljus. Mörkt. Fortfarande vackert. Grönt. Men en helt annan värld.

Och jag tänkte att just så här är det i livet; beroende på hur vi vrider på händelser så ändras fokuseringen och man ser nya saker eller helt andra bilder. Vi upptäcker att samma händelse och tid kan bli helt annorlunda beroende på från vilket håll vi ser på det. Tänk så fantastiskt det är att leva. Vi kan tänka på samma saker på säkert hundra olika vis och få aha-upplevelser varje gång. 

Livet är magi.


måndag 11 mars 2013

Åren som går


Händer det att du undrar vem du är efter alla dessa år och att du vaknar bredvid din älskade och tänker att tiden har satt spår i våra ansikten och när sjutton hände det egentligen? När började åren synas där i våra hudar och utanpå våra kroppar?

Minns du tiden, åren, livet som gick och kommer du ihåg de drömmar du hade den där sommaren då du nyss lärt dig cykla och alla barnen i husen bredvid sprang runt med träskor och fransiga jeanshorts och slickade brunt cowboypulver ur en liten plastbehållare för tjugofem öre.

Kan du känna dina avbitna naglar och hur du lovade dig själv att aldrig bita ner så köttet värkte.

Kommer du ihåg din längtan efter att bli vuxen, du skulle bli sotare, clown och ambulansförare eller skjårnalist som du inte ens kunde stava till då.

Minns du din första kyss och händer det att du längtar efter de där första glasen Kir som smakade sött, kvalmigt och som gjorde att du aldrig mer kunde dricka din barndoms svartvinbärssaft som mamman så omsorgsfullt kokade på spisen och silade på köksgolvet genom ett tunt nät.

Kan du fortfarande se bussarna du så ofta missade, då du fick springa runt genvägen till sista hållplatsen och hur du hörde bussen gnissla vid inbromsningen de gånger du hann.

Minns du att du lovade bryta dina mönster och springa ut mot himlen med fäktande armar och hålla dina löften till dig själv vad som än hände.

Kommer du ihåg att du lovade dig själv att alltid älska, aldrig tjata alltid le mot livet och förändra världen med kärlek och powerflowerdanser fast mjukare än dina föräldras ständiga politiska skrikbaletter under sjuttiotalets tunga, grälsjuka dysterhet.


Och tror du att du kommer att minnas din älskades alla åldrar då ni sitter tillsammans den där sista hösten och ser in i varandras tysta samförstånd?

söndag 3 februari 2013

Ord och tankar

Då jag vänder mig om ser jag skuggan. Men bara ibland. Ofta blundar jag och springer. Eller också lägger jag mig ner i gräset och hör fotstegen då de går förbi. Jag inbillar mig att jag är modig då men sanningen är att gräset är högt.

Människorna runt mig skrattar ut sin ensamhet. Det går, sägs det. Det finns de som går i skratt-terapi för att lära sig bli lyckliga. Andra går på gråtkurser. Själv försöker jag skriva. Men det går sällan bra. Orden vill inte forma sig då jag behöver dem som mest.

Fast det händer att jag älskar dem - orden. Då flyter de ur mig som pärlor från ett brutet halsband. Faller ner på golvet under mattorna, mellan golvlisterna och bakom skåpet i köket. Jag plockar upp dem och trär dem på nya band. Fast visst, det är ju samma gamla ord egentligen, utslitna och knappt formbara. Men jag behöver dem så väl, så jag sitter där och pusslar och skapar och känner mig kreativ.

Nittiosju procent av våra tankar är samma som de gamla, har jag läst. Jag undrar ibland hur de tre procenten ser ut. Känner man något speciellt då tankarna är nya? Kommer det upp små skyltar i huvudet som säger "ping - en ny tanke"?

Men jodå - det har hänt att jag har stannat upp och tänkt "wow, det här var en alldeles ny tanke, den har jag aldrig tänkt förut".

Då rullar orden igen, fast på ett annat vis. Lugnare, tror jag. Inte alls som pärlorna.

I mellanstadiet läste jag alltid Tomten på julfesterna. "Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistrar och glimmar". Jag anade att alla lyssnade för att de var tvungna. Det hörde till. Uttråkade satt de och gned gymnastikskorna mot golvet. Föräldrarna försökte le. Jag anade väntan i ögonen; när är hon färdig, när är hon klar?


Sista året snubblade orden ur mig. Snabbt lät jag verserna fara ut ur munnen. Sista gången, sista gången.


Efteråt sa mamma att det ju var synd att ingen hörde orden, varför så snabbt denna sista gång?

Jag hade inget svar då. Men kanske jag rabblade orden så snabbt för att de var hundra procent gamla? Och för att jag var ivrig att lämna dem?


Imorgon ska jag tänka fyra procent nya tankar.

måndag 25 juni 2012

Midsommar är redan över och ute öser regnet ner.

Jag sitter och funderar på om jag ska tycka det är sorgligt att juni snart är över eller om jag ska tycka det är härligt att juli snart är här.

Jag funderar för övrigt alldeles för mycket just nu - men lyckas inte få ur mig särskilt mycket. Mina ord har rullat ner på golvet, under köksskåp och in i dammsugaren. Jag rensar och städar och lägger tankarna på på hög.

Hur vattnar man skrivtorka så orden åter igen kan gro? Tips emottages tacksamt.