Händer det att du undrar vem du är efter alla dessa år och att du vaknar bredvid din älskade och tänker att tiden har satt spår i våra ansikten och när sjutton hände det egentligen? När började åren synas där i våra hudar och utanpå våra kroppar?
Minns du tiden, åren, livet som gick och kommer du ihåg de drömmar du hade den där sommaren då du nyss lärt dig cykla och alla barnen i husen bredvid sprang runt med träskor och fransiga jeanshorts och slickade brunt cowboypulver ur en liten plastbehållare för tjugofem öre.
Kan du känna dina avbitna naglar och hur du lovade dig själv att aldrig bita ner så köttet värkte.
Kommer du ihåg din längtan efter att bli vuxen, du skulle bli sotare, clown och ambulansförare eller skjårnalist som du inte ens kunde stava till då.
Minns du din första kyss och händer det att du längtar efter de där första glasen Kir som smakade sött, kvalmigt och som gjorde att du aldrig mer kunde dricka din barndoms svartvinbärssaft som mamman så omsorgsfullt kokade på spisen och silade på köksgolvet genom ett tunt nät.
Kan du fortfarande se bussarna du så ofta missade, då du fick springa runt genvägen till sista hållplatsen och hur du hörde bussen gnissla vid inbromsningen de gånger du hann.
Minns du att du lovade bryta dina mönster och springa ut mot himlen med fäktande armar och hålla dina löften till dig själv vad som än hände.
Kommer du ihåg att du lovade dig själv att alltid älska, aldrig tjata alltid le mot livet och förändra världen med kärlek och powerflowerdanser fast mjukare än dina föräldras ständiga politiska skrikbaletter under sjuttiotalets tunga, grälsjuka dysterhet.
Och tror du att du kommer att minnas din älskades alla åldrar då ni sitter tillsammans den där sista hösten och ser in i varandras tysta samförstånd?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar