Skogen står alldeles grön och jag får små hemliga tårar i ögonen. Tårar för att det är så vackert. Hemliga för att det verkar galet att gå runt och gråta i skogen. Bara för att det är så vackert.
Fåglarna! Har du hört dem där ute? Det är just den där sången som jag drömde om i vintras. Jag går med ansiktet mot trädtopparna och bara ler.
Och löven! Små barnlöv som är alldeles mjuka och nya. Spröda. Och faktiskt redan halvstora tonårslöv. Som kaxigt dansar i vinden.
Jag drar handen mot trädstammarna, ja jag klappar dem i smyg. Stryker med fingrarna mot bladen och gräset och tar små konstiga skutt på stigen.
Hunden hoppar i takt och öronen fladdrar. Hundöronen då.
Världen slår ut och yes! Jag skrattar högt mot himlen!
Bara hunden hör mig. Bara hunden ser.
Det är vad jag tror i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar