Sanningen ll

Jag är faktiskt riktigt duktig på att forma sanningen. Att skapa mig min egen sanning, göra val utifrån min sanning och skapa mig mitt liv.
Men forma sanningen? Rätt eller fel?

Jag har trott att om man utövar "tankens kraft" och ser till att vända tankarna positivt så blir sanningen formad efter situationen, jag anpassar alltså det jag vill och det jag känner efter vad som passar situationen allra bäst.

Ganska intressant. Tänk om jag missuppfattat allt?

Som barn var min främsta uppgift att göra min mamma - som på den tiden var deprimerad - lycklig. Som barn trodde jag att det var min uppgift. Men mamma blev ju inte lyckligare för att jag sprang runt och rättade till allt och spelade galen clown. Tyvärr förstod jag inte riktigt min uppgift; som det barn jag var trodde jag att centrum handlade om mig. Och min mamma, som var och är en underbar människa, hade inte en aning om hur mycket hennes depression påverkade mig. Min mamma var ju faktiskt i sin verklighet, mitt i livet, och trodde inte att hennes depression påverkade någon annan än henne själv nämnvärt. Och några år i hennes vuxna liv var ju inte så lång tid, men samma tid utspelades under nästan hela min barndom.

Så min mamma visste naturligtvis inte att jag hade magklump varje dag, att jag tassade in i huset för att lyssna av stämningen, att jag log jämt för att få henne glad, att jag rättade till (trodde jag) situationer när mamma kanske skulle kunna bli ledsen. Hon visste inte heller att jag låg under sängen om kvällarna och skrev osynliga sanningar på undersidan av sängen. Pekfinger-ord om hur jag önskade att allt skulle ha varit. Märkliga små livstankar som jag idag inte riktigt får fatt i längre, men som jag vet handlade om ensamhet, önskan om lycka och om längtan efter närhet.

Människans stora ensamhet. Den som jag förundrades över varje dag på den tiden. Jag var fyra, sju och nio år och undrade varför vi människor var de mest ensamma som fanns trots att vi hela tiden befann oss runt varandra. Stora tankar för en nioåring. Ja, men märk väl att nioåringar har stora tankar. Barn är mästare på att tänka!

Och så lärde jag min hjärna att agera positivt. Att skratta, sjunga, prata högst och le. Hela tiden le.

Jag lärde mig att positiva tankar gör världen lite mindre svår. Och jag har trott på det och ja, jag tror ju fortfarande på det.

Men.

Till vilket pris?

När har vi - inför oss själva - rätt att sparka på väggen och säga nix, no, nej? Eller när är det dags att skaka på huvudet och ta ner tavlorna från väggarna och tapeterna och kanske också gipsskivorna för att se vad som finns under? När kan vi skaka på huvudet och tänka att tankarna faktiskt ibland kan vara ganska fel, även då de är positiva?

Hur mycket ska vi forma vårt liv. Och hur mycket ska vi bara känna? Är våra tankar ett med våra känslor?

Är det våra tankar som skapar våra känslor?
Eller är det våra känslor som skapar våra tankar?
Ska jag fortsätta le och påverka, forma och skapa min sanning?
Eller ska jag bara sätta mig ner och hitta den?

När guden skapade sanningen sa de lärda att sanningen måste placeras där människan har svårt att finna den, kanske högt upp i berget. Eller kanske långt ner i havet. Sanningen måste vara svår att finna, för i svårigheter utvecklas vi människor, menade man.

Gud höll med, log och beslutade att sanningen skulle placeras där vi allra minst skulle leta.

Så vi söker runt i världen, kikar mot himlen, besöker månen, gör big-bang-experiment i Schweiz, dyker i Thailand, letar guld i USA och köper vingar för pengarna. Sök och du ska finna. Tänker vi.

De lärda letar också - och guden gungar i sin stol och väntar.

Vi letar runt i universum och har ingen aning om att vi hela tiden bär den med oss
- längst inom oss själva.