Thåström i Linköping 12 februari. Han hänger på mikrofonstativet, i en vinkel som får mig att tänka på marionettdockor i garderoben efter dockföreställningen. Men Thåström är ingen marionett, tvärtom! Han gör verkligen sitt eget race. Inåtvänd i mystik som gör att vi i publiken bara vill nå honom än mer.
Kanske är Thåström som artist större nu än någonsin. Hans gamla fans släpper inte taget, och hela tiden kommer det nya. Jag såg en kille i femtonårsåldern längst fram vid scenen. Han såg ut som en minithåström med keps och lockigt hår. Om han inte bet på naglarna eller snurrade håret mellan fingrarna så fladdrade han med händerna på samma sätt som orginalet.
Thåström gör mig aldrig besviken. Att se hans energi och den närvarande frånvaron han visar upp ger mig rysningar. Låtarna är inte nya men bryr vi oss? Nej - istället sjunger vi med och glömmer tid och knuffande publikgrannar.
När gästartisten presenteras av Thåström inför första extranumret blir nog publiken först lite förvånade. Det var ju Thåström alla ville höra igen. Men Thåström bugade en aning och presenterade sin gäst så här:
"Sveriges nu enda levande geni, Bruno K. Öijer."
Jo då, vi gillade Bruno - men vi älskar Thåström.
-
Ja, vi älskar Thåström :-). Hans totala inlevelse i sin musik gör att jag inte för en sekund släpper honom med ögonen. Vill suga in varje ögonblick för att kunna plocka fram dom,ett efter ett, när den grå vardagen har taggit sitt grepp om mig igen. En underbar kväll!
SvaraRaderaJa, vad vore livet utan magiska stunder? =)
SvaraRaderaJag trillade på den här bloggen av en händelse och såg din artikel om Thåström i Linköping. Jag var också där och det var en riktig höjdare!
SvaraRaderaK.Jonsson