Kent i Lisebergshallen, Göteborg den 18 mars. Jag har hört att alla fyra spelningarna i Lisebergshallen var utsålda. Och ja, det var mycket folk, trångt och luktade lite svett av hoppande människor som fått lite för mycket konsertöl (?) i kroppen.
Kvällen var som gjord för att bli lyckad. Publiken var blandad i alla åldrar och det låg en förväntan under Lisebergshallens tak.
Men vad hände sedan?
Jag funderar fortfarande. För det hände något, eller tvärtom kanske; det hände liksom inget.
Kent äntrade scenen och körde igång utan någon vidare presentation. Visst blev det ett sus och glädjetjut från sina hörn. Men i det stora hela var publiken förvånandsvärt stillsam, förutom några gånger då vi gungade i takt eller klappade händerna lite försynt.
Kanske var det att den intima känslan inte infann sig? Kanske saknade jag någon sorts närhet? Kanske var hallen för stor? Kanske är det jag som plötsligt tycker att alla låtar låter likadant?
Nåja, en konsert är alltid en konsert och Kent är pålitliga. Deras musik och texter berör. Men kanske ännu mer hemma via vardagsrumshögtalarna, än i Liseberghallen?
Ja, kanske är det så att Kent berör som mest hemma framför högtalarna och inte "live". Just det att de inte ens försöker skapa någon som helst kontakt med publiken tycker jag känns opersonligt och faktiskt lite drygt.
SvaraRaderaJa, jag instämmer; på gränsen till drygt faktiskt.
SvaraRadera