Det blåser ord...

...innanför min panna, mjuka och intressanta ord, där jag ligger med en stor hög nyinköpta böcker framför mig. Ute blåser regn denna sista majdag. Det gör inget alls. För jag ska njuta av kvällen bland tankar och ord. Ska bläddra bland bokbladen, vända sida, fundera på formuleringar och på hur författarna kan ha tänkt. För att sedan tänka vidare och fundera, analysera och förundras. Hur tänker jag och hur kan jag använda det nya jag tar in?

För är det inte just därför som vi människor använder orden; skriver dem, uttalar och sjunger dem. För att de ger liv. Skapar relationer och broar. För att det finns en mottagare som tar emot och själv skapar sig en bild av någonting. Från en hjärna till en annan. Vi kommunicerar med varandra i alla sammanhang. Vi kan inte inte kommunicera.

Så ikväll ska jag kommunicera i tystnad med en bunt böcker och låta dem nå mina tankar för att kanske bli nya tankar som jag sedan kan kommunicera vidare. Eller så.

"I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret , och mörkret har inte övervunnit det."
Johannes 1:1-5

Andlig kullerbytta?

Jag vill skapa en andlig trädgård. Ett rum för själen.

I ärlighetens namn har jag misskött min trädgård ett antal år. Maskrosorna härjar fritt. Fruktträden liknar spretiga garnnystan. Syrénen sträcker sig högt men glesnar nertill. Thujahäcken blir till höga, spinkiga stolpar. Mossan äter gräs och ogräset har flyttat in och gjort sig hemmastadd bredvid rosor och rhododendon.


Ett land har jag nu rensat, friskat upp och inrett. Flera gånger per kväll går jag ut för att bara titta på det lilla landet som ligger till höger om min yttertrappa.

Samtidigt slår jag på nätet och i böcker om trädgårdsrum för själen. Jag läser om den kinesiska läran Feng Shui och jag bläddrar i tidningar om japanska trädgårdsrum. Jag läser om den bibliska trädgården och paradiset. Och jag söker över trädgårdsrum i andan av meditation och Yoga.

Men vad betyder egentligen andlighet? Vad innebär det att vara andlig? Vad menar jag med en "andlig trädgård"?

Jag googlade på frågan "vad är andlighet" och insåg att det inte finns något enhetligt svar där ute.

Så vad är då andlighet för mig?

Är det friheten att vara oss själva kanske? Att ha rätt att uttrycka oss själva, att använda vårt sinne och vår kropp för att leva i harmoni. Att tänka gott och utföra goda handlingar (vad är då goda tankar och handlingar)?

Att leva i balans i det inre och i det yttre? Låta andra människor ta plats, lyssna och ta in. Förstå. Och låta sig själv ta plats i sammanhang då det känns viktigt.

Hur ska min andliga trädgård då utformas? Frihet blandat med inspirerande rum kanske? Vackra miljöer som ger själen ro? Änglar i träden och Buddha i landet? Olika element som väger upp varandra; vatten, jord, trä, sten? Eller "bara" en egen oas att använda till meditation, vila och kullerbyttor?

I min barndom sa min bästa vän så här:

"Jag önskar mig en egen trädgård att slå kullerbytta i"

Kanske är det så enkelt?

Tidigt sjuttiotal

..

Mormor gav oss en krona och skickade iväg oss över gatan. Hundra mil (meter). Tillsammans. Ut i världen. Jag och storebror.

Till Brömsebro godisautomat. Den älskade automaten; med små glasfack, svarta spakar och miljoner små myntinkast.

"Nej, Lilla Sku, trettio stycken myntinkast."

Storebror valde omsorgsfullt. Det blev Japp varje gång.

"Lilla Sku, bestäm dig nu!"

(Ole dole doff....)

Sedan satt vi under jättekastanjerna och mumsade. Jag åt Salta Katten, knäckte kastanjer på gatan och plockade ut små vitbrunfläckiga kärnor. Storebror åt Japp, kisade mot himlen och planerade legostaden som väntade inne i huset. Vi gick balansgång på uppfartens cementkant, trettio meter (centimeter) hög. Nässlade oss på nässlorna; nässledjungeln i diket.

Fantiserade om mormors vind där elefanten bodde. Precis över vindsluckan som fanns i garderoben. Elefanten som storebror hittat på och som jag visste fanns. Trots mormors försäkran om kvällarna:

"Det får inte plats elefanter på vinden, Lilla Lena Hjärtegull."

Kvällen var full av elefanträdsla men det var tryggt då mormor knäppte sina händer över våra små barnhänder och läste "Gud som haver barnen kär..se till mig som liten är ...vart jag mig i världen vänder..står min lucka i guds händer.... luckan kommer luckan går....den gud älskar luckan får".

Men vem vill ha en lucka? Jag frågade mormor men hon hade inget svar mer än att alla människor vill leva i lucka. Mormor pratar blekingska.

Och i taket fluger flugan.

Ja, jag ville då inte ha någon lucka och inte leva i luckorna. Det räckte med luckan till vinden där elefanten bodde.

Så när storebror somnat och mormor hade smugit ut så kröp jag under täcket och lovade guden att jag skulle älska honom, bara han lät mig slippa den där luckan.

Och på morgonen väntade nya äventur med balansgång, kastanjer, godisautomat och legostäder i en evighetslång vecka sommaren sjuttiotvå.

...

Tiden

Tid är ett fundamentalt begrepp i vår tillvaro som är svårt att definiera, kan jag läsa på wikipedia.

Tid är det enda vi har. Brukar jag tänka.

Och ändå - vad är tid? Varför fattas den mig ständigt? Inbillar jag mig. För nog måste det vara inbillning att tiden försvinner. För; kan något så abstrakt som tid egentligen försvinna. Kan något vi inte kan se, känna eller höra ens finnas?

Enligt relativitetsteorin står tiden stilla då vi rör oss i ljusets hastighet. Någon som vet hur jag kommer upp i den hastigheten?

För att överhuvudtaget kunna uppleva tid måste det finnas något att relatera till. Antar jag. Solen som går ner och upp. Molnen som rör sig på himlen. Klockan som tickar. TV:n som byter program från Anna Anka söker assistent (nej, jag har faktiskt inte sett något avsnitt) till Sportnytt. Cykelfärden från jobbet och hem. Bokens första blad till det sista. Tid är rörelse. Innebär det att om jag bara sitter riktigt, riktigt stilla så stannar tiden?

Det spekuleras i om vi kan resa bakåt i tiden. Är då tiden en del i ett sammanhang? Eller ett måttband i historien?

Kanske är det så att tiden är det som hindrar allting från att inträffa under samma ögonblick, tänker jag. Fast det där blir också konstigt, för många påstår att allt faktiskt händer precis samtidigt. Tiden är som en fotbollsplan, vi springer runt och olika håll och anser att tiden mäter just det håller jag springer - men egentligen händer allt samtidigt.

Bla bla bla.

Det jag vill ha sagt med detta är att jag önskar mig mer tid.