Igår på hemväg från Stockholmskontoret; jag är ond.
Tittar med onda ögat på alla som står i vägen i pendelkön, svär i huvudet på folk som springer ivägen, irriterar mig på Arlanda express ständiga "välkomstband" som snurrar i högtalarna, muttrar i säkerhetskontrollen när vakten känner över hela min kropp eftersom metalldetektorn piiiper.
Och ja förresten, denna eviga säkerhet. Datorn ska visas upp, jackan av, kavajen av, skärpet av, hårklämman av, skorna av, mobil, nycklar, fickorna, allt ska av. Integriteten ska av.
Det finns ingen metall på mig men jag piper i metalldetektorn. Ibland inbillar jag mig att den där detektorn är inställd på var femte person eller nåt. Den kanske inte alls känner av metall - den kanske bara luras lite.
Hon petar med fingrarna innanför mina strumpor och hon känner över min stjärt. Hon tittar under byxorna och hon lägger båda sina händer på min mage och klämmer.
- Jag kanske har en pistol i trosorna, säger jag inte.
Tillsist ber hon mig att visa vad det är för någon liten märklig ting jag har i min högra jeansficka. Nja, det där är inget alls...
Jag fiskar upp en tunnelbanaremsa. Men hon skakar på huvudet, det är något mer där i fickan.
Låt oss se. Mohaahaaa låt oss se!
Men se, en rosa liten mellantandborste. Begagnad.
Vill du ha den, säger jag inte. Men tänker med onda hjärnan. Herregud, vad händer med mina tankar?!
Och jag vet, hon gör sitt jobb och jag är glad att jag ler, för trots onda hjärnan så vet jag ju att det är inom mig irritationen ligger och jag ser till att dölja den, så jag ger henne ett tack för god massage och så klär jag på mig kavaj, jacka, skärp, hårklämma, skor och bla bla. Och jag vet att säkerheten är till för mig och alla oss andra resenärer. Bra!
I flyget sover jag hela vägen 0ch när jag kommer hem sitter jag och tittar in i väggen. Länge.
Livet är fyllt av känslor och det jag väljer att uppleva blir min sanning. Därför fick jag en irriterad hemresa en vanlig måndag. Ha! Skyll mig själv!!
