I-landsproblem!

Sverige rasar! Människor är djupt engagerade och kvällstidningarna slår upp stora rubriker om det h e m s k a som hände i helgen. Själv såg jag det inte. Men jag har ju hört talas om det. Och läst. Och hört. Och läst...

Fel vinnare lästes upp i körslaget. Aj, aj aj! Det var i lördagens direktsändning som fel resultat lästes upp. Först fick Team Rongedal beskedet att de tvingades lämna tävlingen och en alldeles förskräckligt lång halv minut senare korrigerades resultatet och i stället var det Team Gyllenhammar som röstats ut.

Hoppsan! Publiken rasar, körerna rasar, tidningarna slår upp rubiker. Sverige rasar och snart går världen sönder!

"Kicka den som gjorde fel", säger någon och jag blir så otroligt trött.

För nu är jag verkligen trött. Vad håller vi på med i vår lilla bubbla i norra änden av världen.

Jag blir bara så trött.

I-landsproblem, säger jag bara.

Bara så där

Bara sådär

Häller upp kaffe
och tuggar in ord
i vaniljkex

lyssnar på skrapet
av vardagen

bläddrar bland
morgonens
tidningssanningar

sänker stereon
höjer tystnaden

ler liteförmigsjälv

livet är vackert
från kökssoffan

Kent i Lisebergshallen, Göteborg

Kent i Lisebergshallen, Göteborg den 18 mars. Jag har hört att alla fyra spelningarna i Lisebergshallen var utsålda. Och ja, det var mycket folk, trångt och luktade lite svett av hoppande människor som fått lite för mycket konsertöl (?) i kroppen.

Kvällen var som gjord för att bli lyckad. Publiken var blandad i alla åldrar och det låg en förväntan under Lisebergshallens tak.

Men vad hände sedan?

Jag funderar fortfarande. För det hände något, eller tvärtom kanske; det hände liksom inget.

Kent äntrade scenen och körde igång utan någon vidare presentation. Visst blev det ett sus och glädjetjut från sina hörn. Men i det stora hela var publiken förvånandsvärt stillsam, förutom några gånger då vi gungade i takt eller klappade händerna lite försynt.

Kanske var det att den intima känslan inte infann sig? Kanske saknade jag någon sorts närhet? Kanske var hallen för stor? Kanske är det jag som plötsligt tycker att alla låtar låter likadant?

Nåja, en konsert är alltid en konsert och Kent är pålitliga. Deras musik och texter berör. Men kanske ännu mer hemma via vardagsrumshögtalarna, än i Liseberghallen?